ÅSIKT

Avklädd igen

Ulrika Kärnborg om filmaktuella Marilyn Monroe: sexgudinna, kvinnooffer – och feministisk pionjär

1 av 3
Originalet ... Marilyn Monroe fotograferad av Bert Stern 1962.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vem var Marilyn Monroe?

Frågan är meningslös. Marilyn Monroe är helt enkelt den image som en driven skådespelerska valde att skapa åt sig när hon målmedvetet gjorde karriär i Hollywood. Men det är ett svar som inte särskilt många låter nöja sig med.

I filmen My week with Marilyn, som har Sverigepremiär i dag, reser Monroe till London för att spela in komedin Prinsen och balettflickan med teaterlegenden sir Laurence Olivier. Intrigen bygger på en skröna av dokumentärfilmaren Colin Clark, ung hjälpreda vid inspelningen. Clark blev förälskad i Monroe – som utnyttjade honom som biktmoder och passopp och som kanske blev hans vän. I alla fall gav hon honom hans berättigade femton minuter av berömmelse, när han senare gav ut sina dagboksanteckningar om den oförglömliga veckan med ikonen.

För Colin Clark är Marilyn Monroe både glamorös glädjeflicka och ett känsligt barn. För författaren Truman Capote och exmaken Arthur Miller, män som gillade att visa upp sig i Hollywoodsammanhang, fungerade hon som chic accessoar. För författaren Joyce Carol Oates blir hon i romanen Blonde det typiska kvinnliga offret, upplöst, våldtaget och slutligen avrättat. Flera av de många levnadstecknarna ser Monroe som patient, en mentalt vinglig kvinna som förde en ojämn kamp mot sin nedärvda sinnessjukdom. Fotograferna, slutligen, såg Marilyn Monroe som det optimala motivet.

Platinablonderat hår skört som glasull. Hull med tydliga leverfläckar. Ett ansikte som börjar se härjat ut, med spår efter narkotikamissbruk – ändå ett brett, lyckligt leende. Strax innan hon gick bort deltog Monroe i en fotosession med Vogue-fotografen Bert Stern. Resultatet finns i boken The last sitting – photos of an american icon. Stern har skrivit en text till bilderna och det är kuslig läsning. Plåtningen för Vogue är egentligen ett vanligt modejobb, men Stern vill något mer. Han vill in under kjolarna, för att kanske få en glimt av det kvinnliga mysteriet. Marilyn går med på några nakenbilder, men poserar med märkvärdig integritet. Gåtan förblir intakt. Först när sessionen är avslutat och Monroe, medvetslös av sömntabletter, ligger på hotellsängen, vågar Stern sig riktigt nära. Han petar på den orörliga kroppen. Ska han våga skända Gudinnan? Nej. Men bara tanken gör honom upphetsad och hans fantiserande speglar mytbildningen kring den mest kända av alla blondes. Vem är hon egentligen? Finns hon på riktigt? Är hon ens särskilt vacker?

Den nekrofila impulsen att penetrera och avslöja Marilyn Monroe är fortfarande stark. Bilden av hennes obducerade kropp – taktlöst återgiven i Anthony Summers biografi Goddess – cirkulerar på nätet. Marilyn Monroe är ännu mer attraktiv död än hon var som levande, och så är det för många kända skönheter inom vår västerländska kanon. Snövit och Törnrosa är som vackrast när de ligger avdomnade, och berättelserna om kvinnor som dör av kärlek är särskilt fascinerande. Tänk bara på Cleopatra, Fedra, Dido, Hero, Ariadne eller Isolde.

I boken The many lives of Marilyn Monroe skriver den amerikanska kulturteoretikern Sarah Churchwell om bilderna av Monroe. Den gemensamma nämnaren för dessa litterära och biografiska ansträngningar av Normal Mailer, Capote, Gloria Steinem, Donald Spoto och många fler, är enligt Churchill att de säger emot varandra.

Det verkar inte finnas någon enighet om exakt när Monroe föddes, vad hon hette som barn (var det Norma Baker eller Norma Jean Baker, eller Norma Jeane Baker, eller bara Norma Jean?) eller vem som var hennes biologiske far. Olika levnadstecknare har olika åsikter om hur Monroe dog – mördad som följd av en politisk konspiration, genom olyckshändelse, på grund av olycklig kärlek till John eller Bobby Kennedy – och ingen vet något om hur hennes relation till läkarna såg ut, helt enkelt för att källorna är för få och för otillförlitliga.

Det hindrar inte författarna från att spekulera i vem Marilyn Monroe egentligen var. Ofta, skriver Churchwell, kommer de fram till samma banala slutsats: den riktiga Monroe är naturbarnet Norma Jean, en föräldralös flicka av fattigt ursprung som passivt låter sig korrumperas, förpackas och säljas som den konstgjorda sexleksaken Marilyn Monroe.

Norma Jean är i alla stycken Marilyns motsats. Hennes hår är brunt, hon är knubbig och osofistikerad, men rar. I Oates version lider hon dessutom av svår stamning som gör henne osäker, samtidigt som hon plågas av återkommande psykoser. För mig är det obegripligt hur en så bräcklig person kunde överleva tio år i filmvärlden – eller ännu mindre bland högdjuren i den politiska sfären där verklighetens Monroe gjorde succé.

Det finns, menar Churwell och jag håller med henne, något sjukt i behovet av att göra Marilyn så ofarlig som möjligt. Oates tolkning hämtar i och för sig näring ur ett klassperspektiv – men man kan också hävda att det är just på grund av att Monroe är arbetarklass som hennes liv så lätt låter sig exploateras. En pin-upflicka har ingen rätt till sitt eget livs story, hon måste ständigt spela rollen som projektionsyta för andras begär.

Därför måste också alla fakta i Monroes biografi som talar emot bilden av henne som viljelöst offer alltid undanhållas. I My week with Marilyn talas det tyst om att det var Monroe själv som genom ett nystartat produktionsbolag betalade för hela kalaset med Prinsen och balettflickan. I ett desperat försök att komma undan Hollywoodbossarna och slavkontrakten som höll kvinnliga filmskådespelare fångna i åratal, bestämde hon för att starta eget. Sir Laurence Olivier, som i filmen domderar och kör med Marilyn, var i själva verket underställd henne och stod på lönelistan som alla andra.

Monroes litterära ambitioner – i höstas gav till exempel Norstedts ut Fragment, en samling av hennes egna texter – brukar också förlöjligas. Maken Arthur Miller tyckte att hon var ett våp och berättade det gärna för omvärlden, trots att Monroe rakryggat hade försvarat honom när han anklagades för oamerikansk verksamhet, läs kommunism. Norman Mailer var lite rädd för henne och kunde inte låta bli att ta heder och ära av henne i en, även för honom, ovanligt sexistisk biografi. Monroes längtan efter att ta teaterlektioner i New York betraktades redan av samtiden som absurd. De flesta menade att det lilla hon ägde av naturbegåvning skulle bli förstörd om hon lät skola sig, vilket fick henne att upprörd försvara sig i olika intervjuer.

Men Monroes egen röst har för länge sedan tystnat. Lika lite som hon kan försvara bilden av sin nakna kropp när den exploateras på nätet, kan hon försvara eller förklara sina handlingar. Kvar finns bara myten, om sexobjektet eller offret - kvinnan som man gör som man vill med.

Det är synd. För Marilyn Monroe var inte alls bara en inkarnation av efterkrigstidens grova könsstereotyper. Genom sitt mod och sin strävan efter ekonomisk självständighet förebådade hon den kvinnofrigörelse som skulle komma på 60- och 70-talen. Även om hon själv aldrig hann uppleva den.