ÅSIKT

Skräckvården inifrån

Clara Törnvall om psykklinikerna där självskadande flickor blir inlåsta med mördare och våldtäktsmän

Kritiserad klinik Rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall pekas ut i boken "Slutstation rättspsyk".
Foto: Foto: Robin Nordlund
Kritiserad klinik Rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall pekas ut i boken "Slutstation rättspsyk".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson har granskat hur självskadande flickor behandlas på rättspsyk.
Foto: Foto: Scanpix
Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson har granskat hur självskadande flickor behandlas på rättspsyk.

På omslaget till reportageboken Slutstation rättspsyk bär en ung kvinna en hockeyhjälm med gallervisir. Hjälmen har påtvingats henne av personalen vid kliniken där hon tvångsvårdas. Informationen är svår att greppa. Den tar en omväg innan den når hjärnan.

Författarna Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson, själva före detta självskadepatienter, har skrivit en hårresande redogörelse för den slutna psykiatriska vården av kvinnor som skadar sig själva. Det rör sig om patienter som matvägrar, skär sig i armarna och sväljer rakblad.

När allmänpsykiatrin ger upp hoppet om dem skickas de till slutna rättspsykiatriska kliniker. Unga kvinnor som i flera fall utsatts för övergrepp, och som själva inte har dömts för brott, blir inlåsta tillsammans med mördare, serievåldtäktsmän och mordbrännare.

Man behöver inte vara expert för att ifrågasätta det lämpliga i att vårda offer tillsammans med förgripare. Eller kunna räkna ut att en person som redan avskyr sig själv kan sjunka djupare ned i självhat om vården betraktar henne som jämlik mördare och våldsbrottslingar.

Genom enveten research, granskning av journaler och intervjuer med drabbade kvinnor presenterar författarna en djupt skrämmande bild av människo-synen på landets rättspsyk. Skuggan faller framför allt på regionkliniken i Sundsvall. Där användes enligt chefsöverläkare Göran Fransson behandlingsmetoden ”aktivt ointresse”. Vårdarna och läkarna har betraktat kvinnornas självskadebeteende som provokativt. Som bestraffning har man använt bältesläggning och långa perioder av isolering.

Boken Slutstation rättspsyk har funnits ute i över två månader nu. Ändå har den inte väckt särskilt mycket uppmärksamhet. Några nyhetsartiklar, radiointervjuer och en enstaka recension är allt. Efter att ha läst den känner jag mig maskäten.

Författarnas envetna kamp för att få Socialstyrelsen eller Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) att agera leder dem in i en byråkratisk labyrint där ingen vill lyssna eller ta ansvar. Så bakvänt fungerar det – om illgärningen är för stor, sveket för allvarligt, maktmissbruket för uppenbart blir det svårare att få gehör offentligt. Du blir inte trodd. Ett tättslutande lock läggs över debatten.

Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson resonerar klokt kring tvivlen de själva känt inför kvinnornas berättelser. Nej, men så illa kan det väl inte vara? Kliniken kan väl inte använda låsbara tvångshandskar på patienterna, det är ju sedan länge förbjudet? Men, jo det kan de.

Kulturen har ett underligt förhållande till psykisk sjukdom, som närmast liknar beundran.

Vansinne har länge kopplats ihop med konstnärlig inspiration och betraktats som en gåva, ångesten setts som en frigörande kreativ kraft som verkar i konstnären.

I fiktionen finns ett antal typdårar som aldrig vill försvinna – den manipulerande uppviglaren, den sexuellt utlevande destruktiva kvinnan, och så det manliga geniet: pianisten som hamrar Rachmaninov tills fingrarna blöder. Och myten om att mentalpatienter är samhällsomstörtande radikaler fortsätter att odlas, senast i Teater Giljotins uppsättning Bli en dåre från förra året.

Men psykiskt lidande är knappast vare sig radikalt, autentiskt eller sant. Det är torrt, grått och tilltäppt. Det är heldygnsvård i en gulsmutsig avdelningskorridor som luktar aska där du, slö och avtrubbad av medicin, sitter i landstingets noppiga mysbrallor och spelar ett trasigt Alfapet med tanten som brukar läsa högt ur Allers. Här blir ingen konst gjord. Någon gråter högt, någon annan skriker svordomsharanger på engelska. Vårdarna stänger in sig i personalrummet och tittar på OS. När du försöker tilltala dem går de förbi dig utan att svara.

Samtidigt som den romantiska synen på psykisk sjukdom fortlever är skammen på väg att försvinna, då allt fler vågar berätta öppet om erfarenheter av psykisk ohälsa. I dag kan en diagnos till och med bäras som en chic accessoar, ett sätt att markera originalitet.

Populärpsykologin breder ut sig i medierna och snabbmetoder för att lära sig slappna av och lyssna inåt är hett eftertraktade. Samtidigt visar Slutstation rättspsyk, och mottagandet av den, hur ointresserade vi är av de svårast lidande. De som inte bara rispar sig i underarmarna utan skär djupa köttsår. De som inte längre kan vara samhället till nytta och berätta en historia om tillfrisknande med lyckligt slut.

Under senare år har diskussionen om psykvården främst handlat om dess oförmåga att fånga upp personer som senare begått grova våldsbrott, samt hur nittiotalets psykiatrireform med stängningar av institutioner tvingade ut svårt sjuka människor till ett liv i hemlöshet.

Det är hög tid att börja tala om hur det ser ut på insidan av de slutna avdelningar som trots allt finns kvar. Det är inte bara inom rättspsykiatrin som man blandar diagnoser och placerar personer med olika sorters problem på samma avdelning. Risken är uppenbar att man grundlägger en kultur där personalen får svårare att se individen, något som uppenbarligen redan har skett på de kliniker där bokens självskadepatienter vårdats.

Slutstation rättspsyk avslöjar en syn på kvinnor, svaghet och destruktivitet som är en skam. Den beskriver vanvård med behandlingsmetoder som hör hemma i ett annat århundrade, som hämtade ur psykiatrihistoriens mörkaste vrår.

Ni tror att jag överdriver nu.

Men det är bara diagnoserna som är nya.

FAKTA

SAKPROSA

» Slutstation rättspsyk

Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson

Natur & Kultur

Clara Törnvall