ÅSIKT

Olyckssystrar

Dan Josefsson läser Felicia Feldts anklagelsebok mot Anna Wahlgren

Felicia Feldt (född 1967)
Felicia Feldt (född 1967)Foto: Foto: Scanpix
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kurt Vonnegut driver i science fiction-romanen Sirenerna på Titan med dem som inbillar sig att det finns en gudomlig rättvisa: ”Inga namn har ändrats för att skydda de oskyldiga”, skriver han i inledningen, ”eftersom Gud den allsmäktige skyddar de oskyldiga som del av den himmelska rutinen”. Felicia Feldt, som skrivit en bok om uppväxten som dotter till Anna Wahlgren, tycks inte heller tro på någon högre rättvisa. Hon har ändrat alla namn i boken, inklusive sitt eget efternamn. Anna Wahlgren kallas kort och gott ”mamma”.

Namnändringarna räcker dock inte för att lösa bokens moraliska dilemma. Att läsa den här genren är alltid som att höra åklagarsidans plädering och den fällande domen i en rättegång där försvaret överhuvudtaget inte är närvarande. Sådant tillåter vi inte i rättssalar, men så fungerar anklagelseböcker.

Jag påpekar inte detta därför att jag tillhör Anna Wahlgrens fanclub. Det gör jag inte. Hennes storsäljare Barnaboken genomsyras av bristande empati med både barn och föräldrar och präglas dessutom av okunnighet om anknytningsforskningen.

Inte heller har jag någon lösning på anklagelsebokens dilemma. Det är helt nödvändigt att vi får tala och skriva om våra barndomsminnen. Som läsare måste vi dock påminna oss om att det är en partsinlaga vi läser.

Jag gör alltså vad jag kan för att läsa Felicia försvann som en berättelse utan givna kopplingar till verklighetens Anna Wahlgren och hennes familj. Vad blir då kvar?

En hel del, visar det sig. Barndomstrauman är mycket vanligare än många tror, men omges i allmänhet av tystnad. Denna tystnad beror på att barn som behandlas illa nästan alltid upplever sig vara ansvariga för det som drabbar dem, vilket i sin tur beror på hur våra neurobiologiska anknytningssystem fungerar. Det skadade barnets skuldkänslor följer med upp i vuxenlivet och blir en effektiv munkavle som försvårar läkningsprocessen – och håller frågan om barndomstrauman borta från dagordningen.

Det är därför skildringar av svåra barndomsupplevelser är så värdefulla. Insiktsfulla berättelser kan lindra skuldkänslorna hos dem som själva råkat illa ut som små, och locka oss att prata om ett ofattbart lidande som det annars är alldeles för tyst om.

Felicia försvann är en effektivt berättad och djupt drabbande skildring av en traumatiserande barndom. Bokens Felicia har en mamma som är alkoholist. Hon håller familjen i ett järngrepp med hjälp av psykisk och ibland också fysisk misshandel. När hon druckit sig redlös måste barnen, som i många alkoholistfamiljer, själva ikläda sig föräldrarollen och ta hand om sin mamma. Gränslöst låter hon sin egen sexualitet smeta ned barnens liv, och lika gränslöst låter hon våldsamma, missbrukande män skada både henne själv och barnen. Ibland hotar hon med självmord.

Familjen flyttar oavbrutet. När bokens Felicia fyller 18 har hon bott på 19 olika adresser. De ständiga uppbrotten gör det omöjligt för den ständigt växande syskonskaran att forma några potentiellt läkande vuxenrelationer utanför den dysfunktionella familjen. Barnen är utelämnade till sin mamma och hennes män, och till varandra.

Boken låter oss se detta kaotiska skeende genom den lilla flickans ögon, innesluten som hon är i den bubbla av bristande referensramar som får barn att betrakta också den mest groteska tillvaro som normal.

Boken är strukturerad i korta stycken utan inbördes kronologi. En berättelse hur syskonen svälter 1974 kan följas av en beskrivning av hur bokens vuxna Felicia kämpar med havererade relationer 2009. Bristen på tidslinje låter oss känna den traumatiserade människans sätt att minnas livet. Djupt skrämmande upplevelser för 30 år sedan har inte kunnat bearbetas och är därför känslomässigt lika pågående – och lika skrämmande – som sådant som hände alldeles nyss.

Bokens Felicia Feldt har som vuxen svårt att skapa fungerande relationer och har problem i sitt föräldraskap. En son väljer att inte bo hos henne. Att de här problemen till stora delar beror på hennes eget barndomstrauma ses i boken med all rätt som självklart. Författaren gör dock inga ansatser att på samma sätt förklara mammans känslomässiga handikapp med trauman som hon utan tvekan lever med sedan sin egen barndom. Bokens mamma har ingen egen barndom. Den vuxna författaren Felicia betraktar sin mamma som världens ursprung, precis som barnet måste göra. Den modellen håller dock inte när skuld ska distribueras.

Om bokens Felicia vill kunna härleda sina egna relationella tillkortakommanden till sin mor måste hon också ge modern samma rätt. Skulden kommer då snabbt att hoppa bakåt i släktens historia – och försvinna. Anna Wahlgren och hennes dotter Felicia förvandlas till olyckssystrar, båda lika mycket offer för den otrygghet som går i arv i deras familj, precis som den går i arv i så många andra familjer.

Att se den egna otryggheten i detta långa perspektiv är en del av att bli vuxen. Dit har inte bokens Felicia Feldt kommit ännu, hon talar i stället om sin ”rätt att inte försonas”. Men kanske en dag.

Vi som inte är släkt med Anna Wahlgren har ingen rätt att göra oss till domare. Vi vet inte något om hennes skuld. Vår uppgift är att göra vårt yttersta för att inte föra över vår egen eventuella otrygghet till våra barn.

I det arbetet kommer Felicia Feldts bok utan tvivel att bli en hjälp för väldigt många vuxna och deras faktiskt helt oskyldiga barn.

FAKTA

PROSA/SAKPROSA

» Felicia försvann

Felicia Feldt

Weyler förlag

Dan Josefsson