Han följde inga regler

Två knytnävsslag i cellväggen.

Det är det sista kända livstecknet från Raoul Wallenberg, som försvann spårlöst från Lefortovskaja-fängelset i Moskva 1947. Bakom låg ett gigantiskt misslyckande av svenska regeringen och UD.

Precis som i de aktuella fallen med Dawit Isaak, eller med Martin Schibbye och Johan Persson resulterade den omtalade ”tysta diplomatin” i totalfiasko. Gamla UD-promemorior och utredningar visar att strategin i stort sett bara gick ut på att inte göra Stalin arg, ”irritera de mäktiga”.

Mediernas rapporter om att Raoul Wallenberg fortfarande kunde vara vid liv avfärdades som ”journalistfantasier”. När hans mamma Maj von Dardel i desperation skrev ett brev adresserat direkt till Sovjetledaren, där hon vädjade om att få återse sin son, såg UD till att det inte kom fram. Familjen uppmanades att sluta med sina grubblerier.

I augusti skulle Raoul Wallenberg ha fyllt 100 år, och mängder av utställningar, skolprojekt och biografier är på väg.

Storyn om honom har ju växt till Hollywoodproportioner, till en fantastisk helgonmyt om mannen som räddade tusentals liv under förintelsen. Försök att rubba glorian har också gjorts – här om året av Uppsalahistorikern Paul A Levine, som beskrev den svenske diplomaten som en ”smärre figur” och tyckte att man skulle ta bort Wallenberg-monumentet på Nybroplan.

I Raoul Wallenbergs sista dagar återupprättar den brittiske författaren Alex Kershaw hjälten, men låter bilden vara nyanserad.

Här påminns vi till exempel om att den oerfarna överklassynglingen halkade ner till Budapest på ett bananskal, snarare än driven av ett ädelt kall. Kershaw antyder att den aristokratiske Raoul delvis skickades iväg på ett PR-uppdrag – han skulle bättra på bankfamiljens anseende, efter att faderns kusiner Jacob och Marcus ”Dodde” Wallenberg gjort skrupelfria affärer med Nazityskland.

Men framför allt är detta en bok om de människor som överlevde tack vare Raoul Wallenbergs insats: den röda tråden är författarens djupintervjuer med Vera Goodkin, Marianne Löwy, Erwin Koranyi och Alice Breuer, numera boende i USA och Stockholm. Deras liv och minnen från infernot i Ungern i andra världskrigets slutskede gör berättelsen så mycket större än den man vanligen matas med i gubbiga historietidningar med Hitler på omslaget.

Kershaw, som tidigare har skrivit bästsäljare om ubåtar och plutoner, gör inte minst upp med bilden av nazisternas ”väloljade” dödsmaskineri, ofta framställt som iskallt, genomtänkt och metodiskt.

I själva verket var folkmordet under andra världskriget ytterst primitivt.

Som historikern Timothy Snyder visat avrättades lika många människor med nackskott som i gaskamrarna. Miljontals människor dog på grund av avsiktlig svält, ett rent barbariskt mordvapen. Många av de ungerska judarna kom inte ens fram till koncentrationslägren, utan kollapsade av hunger, köld och utmattning på vägen dit. Dikena var fulla av lik, floden Donau färgades röd av dumpade kroppar. Här rådde kaos och brutal anarki snarare än militärisk naziordning.

”I Budapest behövdes inga krematorier”, som Kershaw skriver.

Den fruktade ungerska pilkorsrörelsens grymhet sägs till och med ha chockat luttrade SS-veteraner: de beväpnade styrkorna tvekade inte inför att bryta sig in på Röda korsets barnhem och slakta bebisar, och kunde roa sig med att döda sex judar och lägga ut kropparna i form av Davidsstjärnor på marken.

I detta ohyggliga vanvett fanns alltså den 32-årige Raoul Wallenberg, som tillsammans med sina medarbetare och schweiziska kollegor räddade åtskilliga liv. Exakt hur många tvistar experterna om, uppemot 100 000 enligt vissa.

Fast egentligen spelar siffran mindre roll.

Det viktiga är hur han gjorde det.

Raoul Wallenberg beskrivs ofta som en modig man – men hans tapperhet kan knappast mätas med det oerhörda modet hos alla de östeuropeiska familjer som med risk för egna liv gömde judiska barn i sina hem. Som svensk diplomat med pengar, status och immunitet hade man naturligtvis ett annat utgångsläge. Vid krigsslutet 1944, när Röda Armén redan var på intåg, kunde Raoul Wallenberg sitta och dricka kaffe och konjak med massmördaren Adolf Eichmann.

Nej, det stora i Wallenbergs gärning var inte tapperheten. Det avgörande var snarare hans byråkratiska smidighet – att han vägrade rätta sig efter reglerna.

Han agerade inte utifrån den av Myndigheten föreskrivna handlingsplanen. Utan som en medmänniska: empatiskt och intuitivt.

Skyddspassen som han delade ut i en rasande fart var kanske inte alltid helt korrekta dokument - men vad spelade det för roll, när de räddade liv? Wallenberg körde sitt eget race, arbetade dag och natt vid skrivbordet, ringde telefonsamtal, uppvaktade rätt personer och tog till list och mutor för att kunna köpa skyddade fastigheter där judiska familjer fick en fristad.

Hemma i Sverige såg UD-tjänstemännen med missnöje på hans okonventionella metoder – man var orolig för att den unge ambassadören skulle stöta sig med nazisterna.

Just denna konflikträdsla, upphöjd till nobelt diplomatiskt spel, verkar fortfarande sitta i UD:s väggar. Man ska inte hårdra jämförelsen – men Carl Bildts försök att kombinera samvetslös business med politisk ”neutralitet” är bara ett exempel. Det handlar inte om enskilda ministrar, utan om en svensk tradition av flathet som lever vidare. Vi borde minnas Raoul Wallenberg som en individ som inte fann sig i detta.