Juholt i mediernas kikarsikte

Det var egentligen bara krysset i kikarsiktet som fattades på de där fotografierna från Sveavägen 68. Man såg Håkan Juholt stå där, begrundande, i vintermörkret. Ensam. Genom en fönsterruta skymtade profilen av någon av hans motståndare under VU-mötet.

Kvällstidningarna hade uppenbarligen skaffat sig tillträde till de högsta våningarna i fastigheten mittemot det socialdemokratiska partihögkvarteret: De siktade. De tryckte av.

Och i dag avgick han. Ett anonymt köpcentrum i Oskarshamn blev något av den symboliska avskedsplatsen för en politiker som inte passade in i den mediala storstadsmallen.

Håkan Juholt trädde fram som ett sista uttryck för den klassiska
gråsossen, ja, en folkrörelsernas man – men i en tid när folkrörelserna knappt längre finns kvar. Redan från början märktes en alldeles speciell misstro mot honom från hans kritiker.

Jag vet inte hur många borgerliga ledarskribenter jag talade med under de tio månader han gavs som uttryckte den renaste form av nedlåtande klassförakt mot mannen, och förakt för den landsort han ansågs stå för. Det lågintensiva drevet på otaliga borgerliga ledarsidor inleddes redan dag 1. Det fortplantades ut i public service och ekade vidare i en Margit Silbersteins eller en Mats Knutsons ”djupanalyser”.
Men det som snabbt inträffade var att vanliga nyhetsmedier hakade på.
De valde den enkla vägen, i en tid när de redaktionella resurserna krymper: Några samtal till anonyma källor inom (S) och man har ett braskande uppslag. Det kostar inte mycket. Och sedan ber man läsarna rösta ja eller nej på en hemsida, särskilt om man är tjänsteman och kan göra det på jobbet, så blir det av det också en billig nyhet.
I vilken mån är dessa allt intensivare mediedrev ett symtom på krisen för den traditionella pressen? Hur hänger denna medialisering ihop med hela marknadsrevolutionen?
Jag vet inte. Ingen vill egentligen diskutera sådana frågor. Kritik av medierna avfärdas närapå alltid slentrianmässigt. Politikerna själva kan ju inte ge sig på dem, eftersom det då lätt smakar totalitärt.
Samtidigt finns det inom mediebranschen en stark branschlojalitet, en inre kollegialitet och nuförtiden dessutom osäkra anställningar, som stoppar all självkritik (ungefär som i poliskåren …) och gör det hart närt omöjligt att bedriva kritik av den samhällsmakt som i dag mer än någon annan definierar oss: medierna.
Medierna är inte någon objektiv, intresselös spegel av vad som pågår i samhället. De har ägare. De är aktörer, fastän de själva inte alltid förstått det. De har nyhetschefer som utnyttjar rut-avdraget och bara därför gillar positiva artiklar om det.

Medierna blir aktörer inte minst genom att bryta ner varje idépolitiskt eller socialt sammanhang och förvandla dem till frågor om en enskild persons trovärdighet. Då får man en story. Ett ansikte i kikarsiktet. Mediernas makt blir desto större i en era när de politiska samtalen på arbetsplatser och trappuppgångar minskat i takt med att de sociala rörelserna tynar bort.

Jodå, Juholt hade svagheter som politiker. En aura av gammalmodighet stod ibland omkring honom. Han uppenbara ointresse för exempelvis de gröna frågorna gjorde att han – till skillnad från Jonas Sjöstedt – på en central punkt aldrig lyckades uppdatera det egna partiets idépolitik. Så var det. Jag klagade ofta på det. Han gjorde misstag, javisst. Men de där misstagen handlade på det banala planet oftast om olika så kallade snackisar för när medierna stalkar en politiker går det alltid att hitta märkligheter. I Juholts fall blåstes de upp till det orimliga, dag efter dag, löpsedel efter löpsedel, ledarstick efter ledarstick.

Den socialdemokratiske partiordföranden hamnade i kikarsiktet också av historiska skäl. Det är inte bara partiet självt som lever med en alltför grandios självbild av att man är det statsbärande partiet; också medierna gör det. Det förklarar en del av den våldsamma kanonaden mot Juholt. Ett parti som tillskrivs en så grandios självbild kan ju bara ha en felfri frälsare som ordförande - och steget blir då kort till korsfästelsen. Den intellektuella utarmningen inom (S), som pågått i årtionden, bidrar till att ansikten, inte idéer sätts i förgrunden.
Ska vi ha det så här framöver? Ska den politiska, demokratiska offentligheten definieras via mediedrev? Tillåts enbart politiker som uppträder nästan som icke-politiska tjänstemän - som när Borg eller Reinfeldt kallas in som oberoende experter?

När jag skriver det här hör jag helgmålsringningen från radion. Ett lugn faller plötsligt över mig. Jag tror många har fått nog. Både av en högeranpassad socialdemokrati och av att vi blivit medieborgare istället för medborgare.