Blodet hann
aldrig torka

Brittiske premiärministern Lord Palmerston talade på 1850-talet om ”halvciviliserade regeringar” i imperiets utkanter. De behövde ”ett kok stryk vart åttonde eller tionde år för att hålla sig på sin plats”, tyckte han.

Det är en levande tradition.

1800-talets scramble for Africa har blossat upp på nytt. Medan kineserna köpslår sig fram litar USA och dess förbundna till stridsflygplan, Hellfiremissiler och Boforskanoner. Med angrepp från luften och specialförband på marken investerade Natoalliansen i en ny regim i Libyen. Fånglägren har fått nya flaggor. Oljan, naturgasen och återuppbyggnadskontrakten fördelas mellan sponsorerna.

Pentagon drar vidare till Uganda med sina specialstyrkor och letar efter en bas för sitt nya kommando, Africom.

Det blir säkert fler tillfällen för Sverige att delta i kampanjen. Då finns det skäl att ta del av förhistorien.

När det blev på modet igen att prisa imperialismen bestämde sig den engelske historikern John Newsinger för att gå till arkiven och lägga fram fakta i målet. Hans bok Imperiets skugga, översatt till svenska av Henrik Celander, är en lärorik och ytterst väl underbyggd krönika över det brittiska imperiets bedrifter från slaveriet i Västindien och utsvältningen av Irland till rollen som junior partner i USA:s krigsföretag.

Civilisationens självutnämnda företrädare har alltid mött motstånd och uppror – och alltid svarat med exempellöst våld.

I Västindien på 1700-talet var det rutin att spika fast upprorsmän i marken och långsamt bränna dem till döds. I Afrika och Asien vid förra sekelskiftet massakrerade sig britterna fram med Maximkulsprutans spärreld.

Liken är oräknade i gällande historieskrivning. Knappt någon i Storbritannien, än mindre här i Sverige, känner i dag till slaget om Surabaya 1946, då imperiets förkämpar med tillfångatagna japanska soldaters hjälp försökte krossa den nationella rörelsen i Indonesien.

Folkrättsförnyaren Ove Bring fick förra året frågan vad som skilde situationen i Libyen från inbördeskrig och förtryck i andra länder, exempelvis Bahrain.

– Den libyska situationen var lite speciell, det framstod på ett klarare sätt än annars att regimen Gadaffi var en galen regim som förföljer sin egen befolkning.

Det är ett gammalt argument. Det råkar vara så att de regimer och rörelser som de västliga stormakterna av olika skäl vill nedgöra alltid tycks styras av särskilt grymma och galna ledare.

Imperialisterna har ständigt, påpekar Newsinger, utnyttjat inre slitningar i de länder de lagt under sig. Inbördeskriget är ”ett inslag i alla nationella befrielsekrig, inklusive amerikanska självständighetskriget”.

Mau-mau-rörelsen i Kenya på 1950-talet dödade fler än 2 000 kollaboratörer. Det var en lämplig förevändning för den brittiska regeringen att driva över en miljon människor ur folkgruppen kikuyu från hus och hem, placera tiotusentals i interneringsläger och med Gestapometoder tortera och avrätta varje misstänkt motståndsman.

De stadgade delarna av brittiska vänstern sa inte ett pip. Också det är tradition.

Blodet hann aldrig torka, sammanfattar Newsinger. Visst var det så. Visst är det så.