Skrota filmavtalet nu

Sent i går eftermiddag kom ­beskedet: det blir ett nytt filmavtal, som ska gälla 2013–2015. Den stora nyheten är att en långfilm inte måste visas på bio för att få stöd – något som biografägarna tidigare vägrat acceptera, medan andra aktörer velat jämställa biografen med visningsfönster som tv, dvd och video-on-demand.

Det blir mer pengar i det nya avtalet, och en snabb titt visar att detaljer om bland annat jämn könsfördelning har skrivits in. Men på det stora ­hela är filmavtalet fortfarande samma komplicerade mix av kulturpolitik och kommers. Vissa grundläggande problem förblir olösta.

När svenska staten och biografägarna ­ingick i det första filmavtalet 1963 var det en banbrytande överenskommelse. Tio procent av priset på varje såld biobiljett skulle gå till produktion av svensk film. Biografbranschen fick inflytande, staten slapp stå för hela ­kakan, alla var nöjda. Det nystartade Filminstitutet fick en viktig roll i att ­administrera den nya filmpolitiken.

Sedan dess har en teknologisk och ­medial revolution sprungit ikapp – och, anser nog de flesta, förbi – filmavtalet. Under tidigt 80-tal togs videobranschen in i avtalet. På 90-talet tillkom Sveriges television och TV4. Inför det nya avtalet försökte man också få med bredbandsbolag och video-on-demand-företag.

Men intressekonflikterna har varit ­stora. 1998 lämnade videobranschen film­avtalet i protest mot den högre momsen (25 procent) på dvd-filmer jämfört med biobiljetter (6 procent). Och i de senaste förhandlingarna om ett nytt avtal föll telecomföretagen bort, eftersom de vägrar lämna ut uppgifter om fildelande kunder.

Biografbranschen tvingades visserligen släppa sitt premiärfilmsprivilegium i årets avtal, men har alltid haft ett starkt inflytande över filmavtalets utformning.

Det är ett problem i dag, eftersom den svenska biografmarknaden nu präglas av en monopolliknande situation, där Bonnierägda SF Bio kontrollerar 80 procent. De går in med näst mest pengar i filmavtalet, efter staten. Att de då vill ha inflytande därefter är inget konstigt, men det belyser svårigheterna med ett avtal som är en blandning av kulturpolitik och marknadsintressen.

SF Bios allt starkare ställning genom åren är inte mindre problematisk då filmavtalet parallellt har genomgått vad som liknar en rejäl marknadsanpassning.

Under den borgerliga regeringen 1993 gjordes några avgörande förändringar.

Fram till dess kunde Filminstitutet producera egen film. Man fick också ha ­egna biografer och distribuera kvalitetsfilm – allt med pengar från filmavtalet. Men 1993 fråntogs Filminstitutet alla sådana rättigheter. Det var en nedmontering av det kulturpolitiska inflytandet på den svenska filmen.

Samma år infördes också en ny stödform, kallad ”publikrelaterat stöd”. Det delas ut på grundval av biljettförsäljning och annan finansiering. Syftet är att locka investerare med att filmavtalets parter skjuter till en summa i proportion till ­investeringen. Bland filmer som gynnats av stödformen finns Göta kanal – kanalkungens hemlighet, den enorma kommersiella framgången Män som hatar kvinnor och storproduktionen Arn – ­riket vid vägens slut. De tilldelades 9 miljoner kronor var.

Under ett par år blev det dessutom pengar över från det publikrelaterade stödet. De delades ut i så kallat marknadsstöd. Även där blev den tredje ­Göta­-kanalfilmen en vinnare och tilldelades 9 miljoner kronor. Millenniumfilmen Luftslottet som sprängdes fick 6 miljoner.

Stöd för att locka investerare kan ­naturligtvis vara oumbärligt för medelstora eller små produktioner, men man måste ändå fråga sig vad filmstödet ska vara till för. Ska stora, kommersiella satsningar inkassera pengar i efterhand för att de gjort publiksuccé?

Och ska – låt oss vara ärliga i fallet ­Göta kanal – urusla filmer tilldelas mångmiljon­belopp? Det handlar trots allt till stor del om statliga pengar som pumpas in i den kommersiella filmmarknaden.

Hur många fler filmer som Apflickorna, Pangpangbröder, Play eller Fucking Åmål hade vi kunnat få för de där miljonerna?

Det görs mycket bra svensk film och man kan göra situationen ännu bättre. På sikt ­vore det bästa att skrota film­avtalet och gå över till en helstatlig filmpolitik. Det har man bland annat i filmlandet Danmark.

När det gäller att dra in andra visningsfönster, så är det kanske dags att överväga en bredbandsskatt. En del av de pengarna kunde ju öronmärkas för svensk film.