Omöjligt uppdrag

Sverige fortsätter delta i det Nato-ledda kriget i Afghanistan. Utan betänkligheter, uppenbarligen. Så beslöt riksdagens majoritet för en tid sedan. Beslutet väckte knappt någon uppmärksamhet. Det går för sig utan allmänna reaktioner eftersom soldaterna är frivilliga. Det är Nato-sidans yrkessoldater som strider, skadas eller dör i Afghanistan. Hade det varit värnpliktiga hade Nato-insatsen varit slut för länge sedan.

De svenska frivilliga värvas med falska förespeglingar om vad som kan uppnås och varför insatsen behövs. Krigsmålen för Nato, och därmed Sverige, var att förinta al-Qaida, besegra talibanerna, demokratisera landet med vapenmakt, upprätta en modern stat med ett starkt centrum som har förmåga att skydda sin egen befolkning och genom tillväxt utrota fattigdomen. Därmed skulle också samhället demokratiseras, kvinnor få fulla rättigheter, mänskliga rättigheter respekteras.

I praktiken har ingenting av detta uppnåtts och kommer heller inte att uppnås utom i ett avseende: al-Qaida har förintats just i Afghanistan – men har alltmer dykt upp i andra länder, främst i Pakistan. Kriget har i hög grad bidragit till att destabilisera Pakistan och skapat nya ännu större problem i hela regionen. Kriget har också uppmuntrat terrorism lite varstans i världen, kanske också i Sverige.

Att mot denna bakgrund förlänga det svenska deltagandet var ett allvarligt och mycket dyrbart misstag.

Riksdagens majoritet utsätter genom sitt beslut svenska frivilliga soldater för livsfara i ett alltmer meningslöst krig.

Den amerikanska politiska ledningen har sedan flera år tillbaka kommit till slutsatsen att målen inte kan uppnås och att det nu gäller att lämna Afghanistan så fort som möjligt men under en skyddande slöja av uppgörelser också med talibanerna; uppgörelser som på pappret ska säkerställa Kabulsystemet, liksom respekt för mänskliga rättigheter. Slöjan ska i görligaste mån dölja att hela denna enormt kostsamma operation som i högsta grad bidragit till USA:s budgetproblem och med många döda och skadade amerikaner i det stora hela taget är ett fiasko.

Men hur länge en sådan uppgörelse kommer att överleva vet ingen. Många erfarna bedömare tvivlar till exempel på att den med Natos och Sveriges hjälp uppbyggda afghanska krigsmakten och polisen verkligen kommer fungera i statens tjänst.

Hollands militärer försvann redan 2010, Kanadas stridskrafter avslutade sin närvaro i fjol medan andra Nato-länder som Danmark, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland planerar sedan ett år för att avsluta sitt deltagande. Japan övergick redan under 2009 till uteslutande civilt bistånd.

Vad är då det verkliga syftet med denna kostsamma svenska truppinsats?

Att låta svenska soldater och vapen testas i verklig strid? Att få en klapp på ryggen av USA? Att vattna ur vår militära alliansfrihet med denna Nato-medverkan?

Sverige har i processen svikit FN. När Ban Ki-moon 2008 vädjade om europeiska fredstrupper till den nästan kollapsande FN-missionen i Kongo sade Storbritannien och Tyskland nej. Motivering: deras trupper behövdes i Afghanistan. 2009 drog Polen tillbaka trupper från sitt FN-åtagande av samma skäl.

I fjol fick vi veta att även Sverige tillhörde nejsägarna. Chefen för FN:s enhet för blå baskrarna, Alain Le Roy, avslöjade under ett Stockholmsbesök att Sverige avvisat FN:s vädjanden om att delta i FN-insatserna i Kongo, Sudan och Tchad. (Dagens Nyheter 18 sep). Dramatiken kring det pågående valet i Kongo visar tydligt på behovet av ökade FN-insatser i detta land, där över fem miljoner människor har dött och hundratusentals kvinnor har våldtagits, en katastrof värre än den i Afghanistan.

Som en ödets ironi sammanföll Le Roys kritik med en artikel i Dagens Nyheter samma dag i vilken Carl Bildt på 50-årsdagen av Dag Hammarskjölds död betygade sin tilltro till FN och dess fredsbevarande operationer. Bildt underströk att svenska soldater har spelat en viktig roll i de blå baskrarna.

Vad Bildt inte skrev, var att, 55 år efter det att Dag Hammarskjöld skapade de fredsbevarande trupperna, finns det inte längre några svenska beväpnade soldater i blå baskrar. Av 686 svenska soldater i internationell tjänst i december 2011 är de allra flesta, 596, stridande trupp under Nato-flagg och amerikanskt befäl i Afghanistan. De övriga 90 finns i observatörs- och ledningsfunktioner i postkonfliktländer.

I Fred och Frihet (nr 3/2011), skriver FN-förbundets Linda Åkerström, att som renodlad militär försvarsallians, är Nato den som är sämst lämpad att genomföra de långsiktiga insatser med stora civila delar som behövs för att bygga en fred som håller. Till skillnad från i Nato- och EU-ledda insatser är den högste chefen för en FN-insats alltid civil, med kontroll över både civila och militära delar på plats i konfliktområdet. Att prioritera Nato och EU framför FN är att prioritera kortsiktighet och militär konflikthantering framför en politik med hållbar fred som främsta mål och syfte. Vi delar denna syn.

De krigförande länderna har sagt sig vara redo att efter avslutad militär närvaro långsiktigt bistå Afghanistan. Men USA, som står för två tredjedelar av allt utländskt bistånd, har redan halverat det civila stödet, från fyra till två miljarder dollar. Den republikanska majoriteten har dessutom antytt att den kan tänka sig ytterligare nedskärningar under 2012. Amerikanska CARE har förlorat 80 procent av sin budget och tvingas därför stänga ett utbildningsprogram för 21 000 skolbarn bland annat hundratals skolor med 5 000 elever, framför allt flickor. (New York Times, 5 dec).

Sverige bör mot denna bakgrund så fort som möjligt avveckla sin militära närvaro i Afghanistan och koncentrera våra insatser till bistånd, FN och diplomati. Det moraliska ansvaret för eventuella skadade eller förluster i denna svenska krigsinsats vilar tungt på riksdagsmajoriteten.

Helle Klein

Pierre Schori

Carl Tham