ÅSIKT

Vid poesins gräns

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Eva Ribich, född 1970 i USA, kom till Sverige som fyraåring och bor numera i Stockholm.
Foto: Foto: CAROLINE ANDERSSON
Eva Ribich, född 1970 i USA, kom till Sverige som fyraåring och bor numera i Stockholm.

Hur mycket får poesin egentligen kräva av sina läsare? Jag trodde aldrig att jag skulle behöva ställa mig den frågan. Det brukar ju så att säga vara poesins fiender som ägnar sig åt den typen av maktande utifrånperspektiv.

När jag läser Eva Ribichs nya bok drabbas jag emellertid av ett slags litterär andnöd. Så mycket medhårsläsande och empatisk tolkning måste jag ge den att jag till slut blir provocerad. Det ligger något nästan passivt aggressivt i dikternas lakoniskhet, i deras extrema avskalning och tro på den enskilda frasens meningsbärande kraft, i bristen på affekt.

De nya dikterna korresponderar väl med den poetik Ribich så konsekvent har odlat fram i sina senaste tre böcker. Alla arbetar de vid det poetiska språkets gräns, och med en vilja till lyrisk uppgradering av alla de till synes helt prosaiska vardagsdetaljer som oavbrutet omger varje människa.

Det fanns något sympatiskt och stillsamt drabbande över det anslaget i Ljuset kommer in underifrån (2007), där barnets varseblivning av det fysiska rummet stod i centrum. Men greppet började redan bli förbrukat i förra samlingen Det är vatten så långt jag kan se och längre (2010), vars korta prosadikter skildrade ett anonymt soldatkollektivs rörelser genom ett ödelagt krigslandskap.

Vi vaknar, betraktar närsynt en bästissymbios under ett barndomssommarlovs korta liv. Det handlar om knappa, ibland intill parodins gräns renskrapade dikter. Typ: ”Träden / står tillsammans / Ger varandra / skugga”. Eller: ”Vi har / nektariner i händerna / Frukt i munnen”.

Få av dikterna går att vila i som enskilda språkrum. Deras brist på täthet gör dem beroende av det större narrativet, men inte heller det lyckas riktigt bära helheten.

Visst förser Ribich sin dikt med ett slags andäktig sinnlighet genom denna de minimala ytspänningarnas metod. Skildringen av sommarens kort uppflammande lycka, dramats stegring från symbiosens idyll mot hotet om separation vidrör allmängiltiga sanningar om samhörighet och förlust. Men det räcker inte för att få dikten att skälva, betyda. Ribichs dikt frågar inte, går inte i dialog. På sitt paradoxala vis – och liksom på tvärs med den enorma läsarinvestering den framkallar – framstår den snarare som monologiskt introvert.

FAKTA

Poesi

Eva Ribich: Vi vaknar, Albert Bonniers förlag

Hanna Nordenhök