ÅSIKT

Låt Strindberg tala själv, Greider

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Var Strindberg vänster? Eller Höger? Eller ingetdera.
Foto: Foto: scanpix
Var Strindberg vänster? Eller Höger? Eller ingetdera.

Ungmoderaternas tidning Blått försöker göra August Strindberg till konservativ eller nyliberal eller nåt. Fan tro’t.

Göran Greider (Aftonbladet 23 januari) upprepar det hundraåriga språkspel där Strindberg är en titanisk vänsterman, underklassens störste vän i svensk historia. Fan tro’t.

Greider är grafoman och hinner inte läsa och tänka själv, han tar till det som andra sagt. Han betalar hyran i den radikala traditionen med utrangerade mynt på väg till omsmältning. Man känner igen hans Strindbergsbild ganska exakt från vad Jan Myrdal skrev under 1970-talet. Vänstern har svårt att hålla fingrarna borta från karbonpapperet. Problemet med både ungmoderater och Göran Greider är att de förvandlar litteraturen till en politisk nyttighet. Det skrivna ska användas. För att forma brukbara verktyg av texternas råämnen måste man dock hugga bort, putsa och slipa. Av ursprunget, komplext eller platt, finns sedan inte mycket kvar.

Göran Greider tecknar den vanliga bilden av den unge radikalen Strindberg som under ett par decennier gick under jorden och spelade galen för att sedan mot slutet av sitt liv återta positionen på barrikaderna i Strindbergsfejden 1910–1912. En vacker båge med ett filmslut à la Hollywood!

Han skriver om radikalen Arvid Falk från Röda rummet 1879: ”Han/ finns kvar i de fångna vargar, som ylar mot makten och civilisationen i sena dikter.” Greider syftar på dikten ”Vargarne tjuta” i Ordalek och småkonst från 1902–1905. Man får dock lägga texten i purépress för att göra den så enkelt allegorisk som Greider vill ha den.

Dikten skildrar på ett fantastiskt språk ett vinterdygn i Stockholm vid förra seklets början. Vargarna och en mängd andra vilda djur finns på Skansen. De är instängda av människan och längtar åter till ”fjäll och urskog”. Varggropen är ”tukthus och celibat”. Deras tjut utrrycker ”mördarelust” och ”mordbrännarfröjd”. Visst kan man läsa in en skugga av social vrede bakom orden, men det är inte det ideala ”folket” som vill mörda och bränna. Lika rimligt – eller orimligt – vore att läsa texten som

en naturens längtan bort från Människan-Demiurgen upp mot idévärlden – som hos en moderniserad Stagnelius. Det som är sång i Strindbergs dikt kommer ur bandhundarnas spända kedjor. Den ende ”proletär” som skymtar i dikten är en neutralt skildrad bagare. Han kanske till och med är egenföretagare, vem vet?

August Strindbergs texter kommer att dö ifrån oss om vi politiserar och allegoriserar dem. Låt honom tala själv, utan brännvinsadvokater från vänster och höger!

Använd Strindberg!

SVAR DIREKT Magnus Ringgren skakar av indignation när jag använder Strindberg politiskt. Men hans ilska är min fröjd: jag vill använda litteraturen, ja, produktivt missbruka den, det är så den får liv och blir mer svårhanterlig. Ringgrens egen fantasilöshet förbjuder mig att läsa in rebelliska innebörder i en sen dikt om inspärrade vargar. Men jag hör nog vad medvargarna – Heinrich Heines Mitwölfe! – ylar i hans dikt!

Jag tror att bästa sättet att förstå grafomanen Strindberg (ja, han var en underbar grafoman, till skillnad mot Ringgren som tack och lov skriver lika litet som han har att säga) är att kortsluta honom med allt stillastående i vår samtid. Strindberg blev närapå lustmördad av feminismen för mer än tjugo år sen. Bra. Men han återuppstår. Och han gör det för att Arvid Falk finns där. De femtontusen arbetarna kände instinktivt att den där mannen på balkongen var med dem. Min Strindbergssyn, som är en livssyn och inget språkspel, har rötter i det där, eller i den tonårige Dan Andersson som skrev till Strindberg och bad att få ett ex av En Blå bok sänd till den fattigaste finnmarken (och fick det). Eller i den Jan Myrdal som skrev om Strindbergs torparilska. Eller i den Birger Schlaug som på Strindbergsmuséet förra året höll föredrag om Strindberg som ekorevolutionär!

Så tack Ringgren – din inskränkta litteraturkritik ger oss en Strindbergsfejd i miniatyr.

Och mig chansen att grafomaniskt skriva ut några uppfriskande strindbergska utropstecken!

Magnus Ringgren