ÅSIKT

Filmfestival i bokstavsordning

Allt du behöver veta om göteborgsfestivalen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Acklimatisering inträffar när jag börjar tycka att spårvagnen rullar riktigt snabbt, påminns om hur vänligt det är i Göteborg och till och med börjar känna en försiktig optimism vad gäller mina möjligheter att kunna äntra så gott som alla filmer jag vill se.

Bigert & Bergströms film Musen formas till en elegant, magstark, formmässigt infallsrik exposé över musens plats i människans mer eller mindre sjuka värld.

Coolast: de två tanter som lurar lördagsshoppare på deras i kassar, i Anna Azcarátes kortfilm Vägra dö slö.

Demonisk kärlekshistoria med extra allt: den kinesiska The sorcerer and the white snake, en Romeo och Julia-historia där ondskan bor på en oväntad plats.

Evighet är tiden mellan förväntan på en film och dess allra första minuter.

Förförelse. En del av mitt festivalbesökarjag tänker ”vill man inte bli förförd behöver man inte se några filmer”. Den andra delen: ”vad är det här för larv?”

Gaza: ett av de centra kring vilka filmerna i det arabiska temat cirklar. Plats för subjekt i filmen Diaries av May Odeh.

Hästtjejer på drivein-McDonalds, vänskap och pubertetsångest: kortfilmen Hjältar av Carolina Hellsgård.

Is, ja, i massor. Misstänker att halkan nerifrån och kylan uppifrån lägger en viss sordin på festivalen. En vän berättar att han fick köa så länge till invigningsfesten att hans näsa nästan frös av. Då kan ingen fest vara tillräckligt rolig.

Jakten på kaffe kommer av sig i Hagabions konstiga café.

Kändisspottingen går så dåligt att den nu är nerlagd. Skådespelare och regissörer runt Hotell Riverton räknas inte.

Lagerhuset som plats för seminarier och Studio Draken, helt okej och bäst bland de senare årens olika lokaler. Men jag saknar Pustervik, för allt det andra.

Melankoli, på grekiska: ouzo, sluttande gator, vårvinterhimmel (Unfair World).

Ni’lin – här är vårt hem: kollektivt framarbetad film om israeliskt murbygge och protester i en liten hårt prövad palestinsk by. Tragedier utan slut.

Oddsen för att kulturministern ska fortsätta demonstrera sitt obefintliga filmintresse: låga.

Polanskis nya film Carnage: ett mästerligt kammardrama. Jag kapitulerar.

Q är Q

Rekapitulering: grund för så gott som alla samtal. Svar på frågan ”har du sett något bra?”.

Sanningen är ett tema i två av festivalens grekiska filmer, Giorgos Lanthimos Alper och Filippos Tsitos Unfair World. Filosofiska konstruktioner mot osannolik ensamhet – en av de två filmerna slutar lyckligt men jag säger inte vilken.

Tårar i biomörker. Vad vore vi utan dem?

Uthållighet eller kanske rentav extrem envishet: utmärkande drag hos alla, från filmskapare till publik. Festivalen är uthållighetens triumf.

Vinjettfilmen framkallar applåder även andra dagen, ett gott tecken eller bara klappvilja.

X nä.

Ytterligheter, att uppleva dem korsa varandra är lite av själva grejen.

Z se Q.

Åldersnoja är vad som aktiveras när jag inser att min första filmfestival var för 24 år sedan. 1988.

Äh, fast å andra sidan, varför det? Se Å.

Ö uttalas såklart ô, som i gôrbra! Tillägnas alla hårdjobbande volontärer.