ALLT är inte skräp ...

En av årets barnböcker tycks mig på ett talande vis kommentera temat för denna artikel. Den är skapad av Anna Ribbing och Amanda Eriksson (bild) och heter Boken om Boken. En liten pojke och hans giraff gör allt man kan göra med en bok: de söker, finner, kramar, äter, river, slänger, räddar, tvättar, pussar och söver den, de gör allt – utom att läsa den.

Om den svenska barnlitteraturen i stort har många, men snarlika, åsikter och idéer om vad det är att vara barn, om mobbning och kärlek, vänskap, rädslor, drömmar, död och längtan, så har den ytterst få och torftiga idéer om vad det kan vara att läsa. Det finns lyckligtvis några undantag, men på det stora hela råder en bedövande samstämmighet om hur litteratur skall vara, verka och se ut.

Situationen reflekterar, som jag flera gånger tidigare påpekat här på Aftonbladets kultursidor, en uniform litteräritet som bestäms av det nödvändiga upprätthållandet av dikotomin barn/vuxen och av de faktiska förhållandena på barnlitteraturens fält. Där härskar vuxna oinskränkt över boken och premierar företrädesvis den litteratur som bekräftar deras fördomar om hur barn är och bör vara.

Utgivningen detta år ger få undantag från regeln. De pseudorealistiska vuxenfantasierna om barns vara och vardag dominerar stort. Ett långt led av Fior, Svennar, Rosar och Habibar som lever vardagsliv, går i skolan, sportar, trubblar med kompisar, blir kära och tänker snusförnuftigt på tillvaron. Nästan alltid rymmer berättelserna nån sorts exemplarisk konflikt som alltid löser sig på slutet. Språket är stereotypt (inte sällan kryddat med idiomatiska inslag och ungdomsslang). De stilistiska variationerna begränsar sig till berättande i första eller tredje person, preteritum eller presens och nån gång ibland fiktiv dagboksprosa.

Många författare skriver bok efter bok med samma huvudperson. Den, om jag räknat rätt, tjugofjärde boken om Sune, Fy katten, Sune av Sören Olsson och Anders Jacobsson, handlar föga överraskande om katter och är ungefär lika spänstig som en skiva blöt formfranska. Ett annat strävsamt seriebokspar, Måns Gahrton och Johan Unenge, har kommit med två böcker om sin nya hjältinna Rosa: jagromanen Jag vill vara som du och ”scrapboken” Kompisar, musik, serier, tips, tester och recept. Rosa-böckerna är ett av många exempel på den mainstreamestetik inom barnkulturområdet som under sken av att ge barn vad de ”egentligen vill ha”, i själva verket fabricerar socialisationsmanualer. Livsstilsböcker för barn.

Lotta Olssons andra bok om Lisa Bengtsson, Tolv dagar i mitt liv, är bara obetydligt bättre. Den elvaåriga Lisa som för pennan är minst sagt lillgammal. Om inte bokens verkliga författare hade ett sånt handlag med språkets musikaliska sida skulle Lisas rättrådighet blivit outhärdlig. Annika Thor och Cecilia Torudd (bild) har gjort en ny serie böcker som av allt att döma ska tematisera könsgränsen. De bygger vidare på karaktärerna i kärlekshistorierna Rött hjärta blå fjäril (2002) och Pirr i magen klump i halsen (2003). I Alva & Love – Roliga timmen berättas om en kompiskonflikt, ett ytterst vanligt tema i flickböcker. I Love & Alva – Sova över berättar Thor och Torudd om hur Love inte pallar att sova över hos kompisen Danne, utan måste låta sig hämtas hem mitt i natten av pappa. Två välgjorda men förutsebara böcker med realistiska ambitioner.

En annan Alva, påhittad av Jessika Berglund, dyker i år upp i sin tredje bok. Den första handlade om hösten, den andra om vintern och följaktligen heter den nya Alva och våren. Det är en förvånansvärt nyanserad berättelse om en treårings möte med den svenska vårnaturen. Årstidstemat, som ju är ständigt närvarande på svenska dagis, medger ett vackert porträtt som utgår från perception och sinnen. Alva och våren är en kapitelbok som i huvudsak vänder sig till äldre läsare än huvudpersonen. Det är ett lyckat grepp. På så vis vädjar framställningen till läsarnas egna minnen av sin barndoms första medvetna möte med våren. Läsakten blir minnesakt.

Mats Wänblads Tysons tänkeböcker del I – Rättvisans riddare skriver i jagform fram en förnumstig elvaåring som tänker över det rätta och goda. Mot slutet förstår man att författaren hoppas på en fortsättning. Det gör ­inte jag.

Sofia Hedmans nya bok om Matti, Matti i fjällen, exemplifierar nästan parodiskt den svenska normalromanen för barn. Det är en till meningslöshet utslätad skildring av en vintersemester. Språket är så okomplicerat, handlingen så vardaglig, illustrationerna så bleka att boken verkar vilja utplåna sig själv. Att läsa den är ungefär lika minnesvärt som att dricka ett glas vatten. Då är det trots allt roligare med böcker som har ett ärende, också om stilen gör allt för att vara osynlig. Lin Hallbergs Miss Amanda Hill handlar visserligen om en typisk kompiskonflikt, men den lyckas ändå göra ett minnesvärt porträtt av sin huvudperson. Samma sak i Jonas Autios Frank och jag, en vardaglig pojkbok i mängden om det inte vore för att den idealiserade kompisen Frank stannade kvar i minnet.

Med Örjan och skrutthotellet har debuterande Camilla Borgström skapat en bok på ett mer än välbekant tema; barns möte med ålderdomen och döden. Inget att blåsa i trumpeterna för, men en habil debut. Kalle Güettlers Mannen från utlandet utspelar sig i södra Sudan och handlar om makt och kärlek. Güettler är ibland övertydlig med sitt budskap och hans stil är onödigt komplikationsfri. Men det är en spännande bok som skiljer ut sig ur barnromanernas gråsvenska normalitet.

Fräs och Esmeralda är Isabelle Halvarssons andra bok om katten Fräs. Han är en halvantropomorf katt, ofta fint fångad i sin kattaktighet. Böckerna kommer inte i närheten av Arne Norlins mästerliga Katten som en gång kallades Tusse (Alfabeta, 2000), men de är ändå läsvärda.

Vad gäller genrelitteraturen fortsätter deckarutgivningen. Nya böcker i serierna om Jill & Jonatan, om Tommy & Flisen liksom om privatdetektiv D.e. Tektor infriar mina lågt ställda förväntningar. Elsie Petréns Kommissarie Tax vars nya fall är ett bokstavsmysterium bryter som vanligt av, liksom Martin Widmarks och Petter Lidbecks Tvättade pengar som intrigmässigt och vad gäller deckargestalterna medvetet sticker av mot konventionerna. Språkligt är dock Widmark och Lidbeck lika tama som sina kollegor.

I fantasygenren lanserar Bonnier Carlsen en serie om ett gåtfullt bortomfolk som kallas almandrar. Två böcker skrivna av pseudonymen Jo Salmson har utkommit, Den försvunna staden och Silveramuletten. Upplägget med trolldom, gåtor och en medeltidsatmosfär känns väl knappast originellt och det litterära handlaget är rudimentärt, men böckerna har ändå nån sorts krok som gör att man läser dem till slut. Den oförtrutet produktive Niklas Krog har kommit med en fortsättning på En krigares hjärta som utkom redan för tio år sedan. Krog skriver rakt och detaljrikt, som en ytterst förfinad maskin. Lusten till storyns vindlingar präglar detta säregna och ambitiösa författarskap. Den nya boken, Krigarens väg, är ett fullgott alternativ till de dominerande översättningarna i fantasygenren.

Med utgångspunkt i en tv-serie lanserar Bonnier Carlsen i år också en sf-serie, Resa genom tusen världar, som hittills kommit med två titlar, Hemligheternas bok och Den förlorade kejsaren. Det är en story som blandar nutida Stockholm med framtiden på ett rätt förutsebart vis. Den senare boken är något mindre rörig än den förra, kanske beroende på att Fredrik Agetoft här är ensam författare. En hel del uttjänt fantasyrekvisita förekommer, men böckerna väcker ändå en viss förväntan och läslust.

Typiskt för dessa böcker är att de vilar helt och hållet på fablerna. Mediet, litteraturen som sådan, är oväsentligt. De kunde lika gärna ha berättats som dataspel, tv-serie eller film. Sanningen är att det, bortom bilderböckerna, skrivs ytterst lite litteratur för barn i Sverige.

I dess ställe har vi fått en flod av stories fulla av lån och genreklichéer. De flesta i branschen verkar framför allt vilja sälja böcker och göra sig en hacka. Men en och annan författare försvarar troligen sin gärning med att de uppfostrar, danar och formar sina läsare till bättre, godare och klokare människor. Fan trot. Själv skulle jag hur som helst mycket hellre se författare som intresserade sig för läsandet snarare än för läsaren, för skapandet snarare än för köparen, för estetiken och sanningen snarare än för försäljningen och förströelsen.

Underhållningsindustrin har snart ätit upp också barnlitteraturen. Men alla barnboksskapare är tack och lov inte bokkonsumismens nickedockor. I morgondagens artikel, som behandlar årets svenska bilderböcker, får jag tillfälle att kasta ljus över några av Sveriges intressantaste och djärvaste författarskap, alla kategorier.