Aftonbladet
Dagens namn: Fredrika
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Bloggarna är kritikens framtid

Magnus William-Olsson om kulturen, offentligheten och tomrummet i demokratin


Vad är en människa i det samtida Sveriges spegel?

Ordet ”demokrati” betyder folkstyre.

Vår tid ägnar stort intresse åt ordets andra led, åt styret, åt demokratins former. Hur skall människor fås att bli delaktiga i beslut? Hur ska alla komma till tals? Hur ska minoritets­intressen och avvikande åsikter undgå majoritetens repression? Frågor som självfallet är politiskt nödvändiga att besvara.

Men den enskilda människan kommer, då hon bara står i relation till demokratins former, att reduceras till sitt exempel. Man är en väljare, en bög, en invandrare eller en landsortsbo. Först när individen också ställs i relation till begreppets första led, till demos, blir det uppenbart att demokratin också har ett innehåll. Föreställningen om människan i förhållande till människorna, det enskilda livet till allas liv, är en lika viktig del av det demokratiska styrelseskicket. Ett samhälle som inte odlar komplexa bilder, tankar, fantasier och idéer om människan och folket förlorar sin demokratiska legitimitet precis i samma mån som de samhällen vilka bryter mot demokratins former. I så måtto är det svenska ointresset för det demokratiska innehållet lika skrämmande som till exempel det ryska styrets bristande respekt för valproceduren.

Allra tydligast syns kanske denna obalans i samtidens ovilja att försvara offentligheten. I flera decennier har politiken gått armkrok med marknadsliberalismen i sin strävan att reducera folket till hanterliga staplar och kurvor i statistiska modeller och den enskilda människan till sitt exempel. Relationen mellan individ och folk får så sitt enda meningsbärande uttryck i valhandlingen, i valet av en produkt, en åsikt, ett parti eller en livsstil.

För kulturen har denna ideologi fått svåra följder. Den dominerande idén om ”kulturkonsumenten” bygger på tanken att konst är en privat affär. Konstverket anses förverkligas i den personliga tillägnelsen, i ”upplevelsen”. Men redan ordet ”kulturkonsument” pekar på idéns brister. Kultur betyder ju ”odling” och kulturkonsumenten som samhällsfenomen har mycket riktigt visat sig vara en sorts mördarsnigel.

Mot denna idé står den betydligt äldre och historiskt väsentligare om att konsten förverkligas först då folk börjar tala om den, då den får samhällelig signifikans. Konst blir konst först i kraft av begreppet demos. Kulturens demokratiska relevans består i att odla förhållandet och trafiken inom och mellan de enskilda människorna och folket.

De sköna konsterna ger oss de mest komplexa föreställningarna om människan och hennes värld som tillvaron erbjuder. Så vitt jag kan se skapas, framförs och publiceras det mycket bra konst inom alla konstarter i Sverige.

Men denna rikedom blir i beklämmande liten grad reflekterad i offentligheten. Ytterst sällan blir verken utgångspunkt för offentliga samtal, läsningar eller polemiker som svarar mot deras egna ambitioner och kvalitet. De stora massmedierna överger i ökande takt idén om konsten som samhällelig angelägenhet, till förmån för tanken om konsten som privat upplevelse och konsumtionsobjekt. Samhällets idéer om vad allt en människa kan vara utarmas och demokratin dräneras på innehåll.

Denna utveckling sker i huvudsak på trots mot motsträviga kulturredaktioner, förläggare, bibliotekarier, akademiker och museifolk. Under många år har försvaret för den estetiska kritiken lidit nederlag på nederlag. De förhoppningar som ändå rests har i stort sätt alla varit knutna till digitaliseringen och möjligheterna att enkelt och billigt publicera sig. Men vad har digitaliseringen egentligen gett kritiken?

 

Offentligheten har partikulariserats och internationaliserats. Vi har fått mikrooffentligheter, platser där någon eller några inbördes bedriver kritik. Forum som har sin styrka i att de kan odla ytterst avancerade samtal och diskurser.

Fenomenet är kanske den viktigaste utvecklingen inom kritiken under de senaste decennierna. Men dess begränsningar är uppenbara, samtalen har svårt att nå utanför sina sammanhang. Och massmedierna behandlar dem som särintressen man inte behöver gå i dialog med.

En väg att möta detta ointresse är att etablera pseudooffentligheter som agerar strategiskt för att tvinga massmedierna till samtal. Ett intressant sådant exempel är den danska gruppbloggen Promenaden (www.prmndn.blogspot.com). De framstående författarna och kritikerna Elisabeth Friis, Lars Skinnebach, Lene Asp, Maja Lucas, Martin Glaz Serup, Niels Frank, Pia Juul och Thomas Boberg driver där en gemensam blogg som har en sådan tyngd att de stora medierna måste ta hänsyn till den. I skrivandes stund försiggår där en intressant polemik mellan den mäktiga tidningen Politiken och författaren Niels Frank kring tidningskritikens populism som belyser just hur pseudooffentligheter indirekt kan utöva inflytande över den större offentlighetens kritiska inriktning.

 

Jag tror att den sortens pseudoffentligheter har framtiden för sig. Trafiken mellan olika kritiska medier – bloggar, kultursidor, seminarier, tidskrifter, etcetera – kommer med stor sannolikhet att intensifieras i takt med att vi alla blir bättre på uppmärksamhetsekonomi. I längden vill vi inte slänga bort våra livs begränsade mängd uppmärksamhet på att scanna hela nätet efter det väsentliga, eller att ögna tidningarnas halvväsentligheter.

I det växande utbudet kommer vi i allt högre utsträckning att behöva informationshierarkier – om också instabila sådana – som hjälper oss att sortera kvalitativt. Redaktörens, bibliotekariens, kännarens kunnande blir alltmer efterfrågat. Tidningar och andra massmedier med stor publik kommer att behöva samverka med små kvalitativa publikationer för att svara sina läsare krav på kvallitet.

 

Men utvecklingen har samtidigt avgörande problem. Hur ska kritikerna försörja sig? Att läsa och skriva lödigt om en diktsamling, en utställning eller skiva tar lång tid och kräver stor möda. Bloggar ger ingen mat på bordet. Om den offentliga kritiken helt avprofessionaliseras kommer den att förlora i angelägenhet.

 

Ett annat problem gäller deltagandet och publiken. Idén om publiken som ”konsumenter”, vilken i decennier har lanserats både av politiken och av de kulturella institutionerna – privata, såväl som offentliga – har skapat ett avstånd mellan publikens förväntningar och konstens anspråk som ibland ter sig avgrundslikt. Konst syftar också, men inte enbart till att understödja enskilda livsprojekt, ge insikter, underhållning och upplysning åt den enskilde.

Konsten tjänar inte. Den svarar inte på uppmaningar att ”leverera”. Det är vi, publiken, som behöver den i alla dess mångfald för att våra trånga tankar och liv skall få en mening i relation till andras. Bara genom att erkänna och odla konstens samhällsblivande, kan vi uppfatta och upprätta dess fulla relevans.

 

Offentligheten är ett medborgerligt ansvar. Men politiken är ansvarig för styrelseskicket och måste därför ta sig an frågan om demokratins innehåll. Här har konsten och dess kritik en nyckelfunktion.

Den enda ledande politiker som haft ambitioner på detta fält under senare år, Håkan Juholt, konstaterade för ett knappt halvår sedan sorgset att litteraturen lyser med sin frånvaro i politiken. Paradoxalt nog äger den ändå verkan där, menade han ”fast som ett vakuum”.

Den ihålighet Juholt då pekade på gäller, tror jag, något ännu allvarligare än det gängse kulturföraktet i karriärpolitiska kretsar. Den är ett tomrum i själva den svenska demokratin, ett hål där bilden av människan stilla suddas ut som en skugga i skymningen.

Det är tid för alla som bekänner sig till idén om folkstyret att också visa sig beredda att försvara det. Utan en mångskiktad, komplex och reflekterande offentlighet kommer de livsformer demokrater brukar hylla att sugas ut  genom juholthålet. Spegeln tömd. Och ingen som lyssnar när man ropar.

Magnus William-Olsson

 

Fotnot: Den 22–25 februari pågår

Kritikfestivalen i Malmö och Köpenhamn.

Temat är ”Kritiken i den nya offentligheten”.

SENASTE NYTT

Visa fler