ÅSIKT

Skandal-tillägg i filmavtalet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ett nytt filmavtal väntar på regeringens signering. Avtalet berör elva parter som tecknar avtal med staten, däribland SVT, TV4, Sveriges Biografägareförbund och Film- och TV-producenterna i Sverige.

Det mesta var väntat, såsom stora visioner om Sverige som en filmnation av rang bla bla bla utan att det ska kosta nämnvärt (det statliga anslaget ökar med ynka 15 miljoner).

Men här finns också en helt ny, skandalös klausul. I filmavtalet är det numera inskrivet att producenten inte längre bara ska ha det ekonomiska huvudansvaret för en film, utan även det konstnärliga. Det betyder att filmens upphovsmän – regissörer och manusförfattare – definitivt berövas beslutanderätten över den slutgiltiga filmen. Det händer redan nu att producenterna lägger sig i regi, rollbesättning, manus etcetera, men i den bästa av världar sker det i ett visst samförstånd. Från och med nu kan producenterna trumfa igenom sina krav med hänvisning till ett avtal med staten.

Någon total konstnärlig frihet finns inte på en marknad som drivs enbart på kommersiella grunder. Det är just därför filmavtalet finns – för att garantera att vi även ska ha ”konstnärligt värdefull” film.

Konsekvensen är att filmproducenten med denna skrivning de facto utser sig själv till regissör och manusförfattare. De som redan i dag har den största makten får ännu större makt. Fler filmer kommer att skapas i kommersiellt spekulativa exceldokument, de vågade filmprojekten får ännu svårare att hävda sig.

Anmärkningsvärt i sammanhanget är att filmavtalet helt utesluter dem som åtminstone fram till i dag skapade filmerna – upphovsmännen: regissörerna och manusförfattarna. Dessutom strider skrivningen mot upphovsrätten, vilken säger att man inte kan göra vad som helst med ett konstnärligt verk.

Att redan feta filmproducenter – hela avtalet bär Bonniers prägel – suktar efter både total ekonomisk och konstnärlig final kontroll, är begripligt. Sett i ljuset av de senaste årens kulturpolitik, är det heller inte märkligt att även den andra parten i avtalet – staten/kulturdepartementet – lallar med när konstnärernas integritet desavoueras till förmån för den som sitter på pengarna.