Bilderboken vinner

En av orsakerna till att bilderboksgenren varje år rymmer så många fler konstnärligt fullgångna böcker än barnromanerna och läsasjälvböckerna är att bilderböcker vanligen adresserar såväl en vuxen högläsare som barnsliga medläsare. Den skarpa åtskillnad mellan positionerna ”barn” och ”vuxen” som all barnlitteratur förhåller sig till blir något mindre skarp och mer ambivalent än då en vuxen författare talar direkt till en ensam barnslig adressat. Men orsaken ligger också i att bilderboken är en så intressant form av litteratur. Spelet mellan text och bild, det narrativa spelet, såväl som förhållandet till imagination, begreppsbildning och performativitet tillåter bilderboksskaparen att artikulera skeenden, händelser och inte minst aspekter av tid på ett ojämförligt komplext vis.

Bilderboken är en konstart som relaterar till många andra, och ofta överträffar dem. I förhållande till filmen kan bilderboken odla en tillbakavändande och dröjande uppmärksamhet. I förhållande till den rent textliga litteraturen kan den laborera med samtidighet och konkretion. I förhållande till den textlösa bilden kan den berätta långt mer detaljerat. Och så vidare.

Själv tänker jag att bilderboken kanske allra mest liknar teatern. Bild, text och tal uppträder samtidigt. Det är en publik konstart i så måtto att den ofta förutsätter minst två, men gärna fler läsare. Läsakten är också ett slags uppförande, en performance där högläsaren och medläsarna gemensamt framför texten med bilderna som mobilt sceneri.

Troligen är det bara den kommersiella bindningen till ”barnlitteraturen” som hindrar fler konstnärer och författare att ta sig an denna överrika konstform. Jag tänker mig att dess tradition, som ju inte har den tecknade seriens hämmande sub- och populärkulturella bagage, skulle kunna utvecklas till en ledande litteraturform, kanske rent av lika viktig som romanen varit de senaste tvåhundra åren. Med detta menar jag inte att litteratur för barn är mindre intressant än annan litteratur, bara att begreppet ”barnlitteratur” som sådant är begränsande och egentligen saknar estetiskt berättigande.

De främsta av bilderboksskaparna ryms inte heller inom det gängse barnlitteraturbegreppet. Genren ”barnlitteratur” är ett villkor de tvingas underkasta sig av kommersiella och kulturpolitiska makthavare. Bilderboks-konstnärer som Anna-Clara Tidholm eller Sven Nordqvist adresserar förvisso ”barn”, men det handlar inte om ett åldersdefinierat barn utan om ”barnet” som position inom var och en av oss, som ett själsligt och kulturellt topos vilket vi odlar och förhåller oss till under hela livet.

Årets bilderboksskörd rymmer flera riktigt intressanta och högklassiga titlar, många av dem har Aftonbladet recenserat under året, men de förtjänar likväl att tas upp i ett sammanhang som detta.

I Anna Bengtssons djärva Hela huset fortsätter hennes poetologiska undersökning av temat ”bilderboken och tiden”. Jonna Björn-stjerna debuterade med den fina Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, där speciellt bilderna övertygar. Viveka Sjögren kom med Den andra mamman vars rena, reducerade stil såväl i text som i bild öppnar för ett konstnärligt genombrott. Den tredje ”hejhej”-boken av Gunna Grähs, Syrma och Tocke Broms, är lika ljuvlig som sina föregångare. Med sina genialt enkla handlingar och samtidigt myllrande och passionerade berättelser, har det slagit mig att ”hejhej”-böckerna skulle lämpa sig perfekt som operor. Om jag vore operachef skulle jag kasta mig på luren och inleda samarbete med Gunna Grähs.

Eva Lindströms Sonja, Boris och tjuven lyfter ett redan mäktigt konstnärskap in i nya himlar. Lindström har en stil och ett gehör för det universellt udda som gör läsaren omtumlad, lycklig, uppenbarad. Två böcker med text av Barbro Lindgren måste nämnas här: Nöff nöff Benny där hon tillsammans med Olof Landström vågar utmana och utveckla ett redan mycket framgångsrikt koncept samt den ambivalenta, ja problematiska och svårförglömliga, Gogos vita barn. Det är en bok som avgjort vinner på att läsas med Anna Maria Roos förlaga i den klassiska läseboken I Önnemo. Jag kan inte heller gå förbi Sven Nordqvists stora satsning Var är min syster? Det är en praktbok som i drömskt surrealistiska uppslag lockar läsaren in i betraktandets självförglömmelse. Precis som Pettsonböckerna är den ­lite töntig när det kommer till bildernas gestalter. Men denna gång gränsar idyllerna till mardrömmen. Det är lätt att lockas in, men vem skulle egentligen vilja fastna i dessa världar av förskjutna skalor och till vansinne gränsande glädje?

En hel del vanlig habil bilderbokskonst har också utkommit. Stina Wirsén har gjort flera intressanta bilderböcker, bland annat den vackra En stjärna vid namn Ajax med text av Ulf Stark, men hon har också utkommit bland annat med Var är liten skär och alla små brokiga? med text av mamma Carin Wirsén. Sven Wagelin-Challis och Anna-Karin Garhamn (bild) har gjort boken Vi tänker på dig, farfar! som behandlar det bekanta temat ”farfar dör”. Även om man tycker sig ha läst storyn många gånger förut, så lyckas Wagelin-Challis och Garhamn gestalta en respektlös sorg som faktiskt gränsar till livsåskådning. Det är en bok väl värd att läsa.

Tove Kullberg och Emma Adbåge (bild) har skildrat världen ur en hörselskadad flickas perspektiv i Tove va-va, en bok där bilderna överglänser texten. Också i Monster i mörkret med text av Kalle Güettler och Rakel Helmsdal är det bilderna som gör intryck. De är gjorda av den isländska illustratören Aslaug Jónsdóttir och mimar en silhuetteknik som övertygar genom sina vassa kontraster. Sari Eliassons tredje bilderbok Kraxorkestern är en rätt konventionell historia om att hitta hem och sig själv, men den får liv av Erika Kallasmaas expressiva bilder. Slutbildens mäktiga solnedgång lever länge i minnet.

Vilse – eller Tomtens moped heter Kristina Westerlunds nya bok. Den handlar om en flicka som kommer vilse i skogen och som till slut med lite hjälp hittar hem. Också här tycker jag att bilderna (av Sara Gimbergsson) är starkare än texten. Framför allt när det gäller porträtten av flickan.

Christine Falkenlands och Ane Gustavssons tredje bilderbok, Josefs resa, är deras hittills bästa. Den handlar om hur Josef reser med sin pappa till faderns barndomshem som av egennamnen att döma ligger i Iran. Ännu tyglar Falkenland sitt språk på ett sätt som vore otänkbart i hennes böcker för vuxna och fortfarande är Gustavssons bilder hela tiden lite för gulliga. Men det är trots allt en fängslande bok som bjuder på många för svensk barnlitteratur ovanliga miljöer. Efter Stora Maskboken och Lilla Maskboken kommer Pernilla Stalfelt i år med Maskboken mittemellan som ånyo ger henne anledning att skapa coola karaktärer av dessa äckelljuva kräk. Shoppingens njutning är temat och rundans avslutande bakelseutbud måste bara inspirera vårt lands konditorier till en nyordning. Vem vill inte sätta tänderna i en ”kokossjakal”, en ”lövsnappa” eller en ”hallontratt”?

Men låt mig avsluta med två av årets mest intressanta bilderböcker, Pija Lindenbaums Kenta och barbisarna och Thomas och Anna-Clara Tidholms (bild) Snälla

barn. Båda böckerna har en social- och samhällskritisk ambition, båda är ytterst välgjorda och läsvärda och båda har – tycker jag mig ha märkt – fått ett avvaktande bemötande av kritiken. Den förra för att den är för ”korrekt”, den senare för att den mera talar till vuxna än till barn.

Kenta och barbisarna tematiserar könsgränsen och den minst sagt legitima längtan ut ur stereotyperna. Kenta gillar både att spela fotboll och att leka med dockor, han är en bland grabbarna men tycker ändå om att vara tjejig. Man skulle kunna läsa det som att Lindenbaum ställer fram ett praktexemplar till barn, det naturliga svenska barnet som står för sin komplexitet och trotsar de socialt tvingande könsnormerna. Se och lär, ungar – så här är en riktig pojke! En sådan läsning exemplifierar dock bara ideologin den kritiserar. Som jag läser Kenta och barbisarna handlar den inte alls om modernistisk essentialism utan om njutningen i genusöverträdelsen, om transsexualitet helt enkelt. Hon beskriver en lust som de flesta av oss, barn som vuxna, mer eller mindre öppet leker med.

Men om Lindenbaum bejakar gränsöverträdelsen när det gäller genus, på samma vis som hon tidigare gjort det när det gäller gränserna mellan fantasi och verklighet eller mellan det egna och det allmänna, så är hon i gengäld fortsatt rigid när det gäller gränsen mellan barn och vuxen. De vuxna är i hennes böcker alltid ett staffage som tjänar till att precisera barnidentiteten. Här skulle Pija Lindenbaums konstnärskap avgjort vinna på att ta sig an sina egna stereotyper.

Just skillnaden mellan barn och vuxna är ett ständigt tema i Thomas Tidholms stora författarskap. I Snälla barn möter läsarna de två halvsystrarna Lottie och Adida. De bär vissa aspekter av den traditionella vuxenheten. Framför allt besitter de hemmet, den fasta punkten, medan föräldrarna irrar kring i den osäkra världen. När nya granntanten Julia tittar in, säger Lottie ”Vi har bott här jämt”, ” Det är vi som är barnen, dom andra kommer lite senare”.

Repliken fångar väl den kusliga dramatiken i Snälla barn. De personliga pronominas ombytliga referenser läggs hänsynslöst i dagen. Vem är ”jag”, vem är ”vi”, vem är ”du”, ”ni” och ”dom andra”? Såväl berättar- som läsarpositionen är osäker i texten. Alla gestalterna undandrar sig identifikation. Denna genuina osäkerhet om vem man är för den andre sätter fingret på en determinerande omständighet i vårt postmoderna samhälle. Modernismens ständiga imperativ ”bli dig själv!”, ”var som du är!”, ”låt barn vara barn!”, ”pojkar är pojkar, och flickor är flickor!”, ”en mamma är alltid en mamma!”, etc., ekar allt tommare i ett samhälle där varat i utsagan ”jag är” har blivit projekt, och jaget en reflex av sin omgivning.

Gestalterna i Anna-Clara Tidholms teckningar ser vilset och vädjande på varandra. Ingen möter läsarens blick. Det känns lite otäckt kanske, men hemtamt. I den här världen finns inga skarpa gränser, inga självklara och tydliga identiteter. Här är vi alla barn, barnen bara något mindre än de vuxna. Storögda. Ofärdiga. Nyfiket sökande oss själva i varandra. Ständigt andra, ständigt andra. Snälla barn.