Aftonbladet
Dagens namn: Alfhild, Alva
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Lyssna på Breivik

Om massmördarens idévärld – och varför han inte bör tystas på rättegången

inte psyksjuk Anders Behring Breivik mördade 77 människor den 22 juli förra året. En ny rättspsykiatrisk utredning konstaterar att han inte var psykotisk – och kan därför dömas till fängelse i rättegången som börjar i morgon. Foto: Scanpix   inte psyksjuk Anders Behring Breivik mördade 77 människor den 22 juli förra året. En ny rättspsykiatrisk utredning konstaterar att han inte var psykotisk – och kan därför dömas till fängelse i rättegången som börjar i morgon. Foto: Scanpix
Ali Esbati och sambon Marte Michelet – två av Behring Breiviks måltavlor. Esbati var på Utøya under massakern, Michelet två dagar tidigare. Foto: Scanpix/Dagbladet   Ali Esbati och sambon Marte Michelet – två av Behring Breiviks måltavlor. Esbati var på Utøya under massakern, Michelet två dagar tidigare. Foto: Scanpix/Dagbladet


När jag skriver detta
leker min sambo med vår dotter Leila på golvet. Anders Behring Breivik var sekunder och meter från att beröva mig möjligheten att se den scenen. Men han ville ännu hellre ta livet av min sambo Marte Michelet, som då var gravid med Leila.

Marte var en av dem som Breivik uttryckligen önskade döda. Han övervägde att genomföra attentatet två dagar tidigare, då hon var på ön som föredragshållare. I det allra första förhöret, genomfört på Utøya, nämner han hennes deltagande i programmet som ett bevis på att ungdomarna på ön var ”extrema marxister” och ”inga oskyldiga människor”.

 

Marte har gjort sig känd som kommentator med integration och rasism som viktiga teman för sitt skrivande. Mindre än två månader före massmordet, skrev hon om den då pågående debatten om invandringen – särskilt från muslimska länder – som ett hot mot välfärdsstatens framtid. Artikeln avslutas så här: ”Jag kan inte värna min ofödda dotter mot det sjuka, invandrarfientliga klimatet som hon ska födas in i. Men jag kan säga till henne att jag inte stod och såg på när de försökte göra henne till en B-medborgare. Jag hoppas att du kommer att kunna säga detsamma”.

Själv kom jag till det jag uppfattade som ett tryggt och vänligt Sverige 1986.

I början av 1990-talet kändes omslaget in på skinnet när en hätsk invandringsdebatt blossade upp och Ny Demokrati seglade fram i opinionen.

När ”Lasermannen” började sin skjutorgie var det för de flesta av oss ”svartskallar” uppenbart att det fanns ett samband. Det var en misstanke som bekräftades när han senare själv berättade – det pratades ju så mycket om problemen som invandrarna förde med sig, men ingen gjorde något. Det är ett mönster vi känner igen från andra fall av rasistiska attentat.

 

I morgon inleds rättegången mot Anders Behring Breivik. Under den första veckan ska Breivik själv förklara sig. Ett enormt pressuppbåd är på plats. Men tv-bilder får inte sändas eller spelas in av hans egen redogörelse. Många drar säkert en lättnadens suck över detta. Ska verkligen ett terrordåd som genomfördes just för att skapa uppmärksamhet om ”saken”, få krönas av en sådan möjlighet för förövaren?

Likafullt menar jag att begränsningen är beklaglig. Terroristens politiska redogörelse är av stort allmänintresse. Det kommer att vara ett samtidsdokument, viktigt att ta in och reflektera över. För det som utmärker Breiviks politiska rättfärdiggörande – så som det hittills har kommit till uttryck i hans manifest och i de inledande förhören – vittnar om en idévärld som befolkas av långt fler. Man kan rikta sin uppmärksamhet mot enskilda egendomligheter i framställningen. Men då blundar man för de bärande pelarna i konstruktionen.

Breivik ser islam som något monolitiskt; en sammanhängande politisk doktrin. Islam ”är” och ”gör” saker. Och denna monolit är inkompatibel med allt ”västligt”. Islam ses givetvis som något betydligt vidare än en religion. Kultur och etnicitet vävs hårt samman. Kritiken är knappast av teologisk karaktär.

Han ser muslimer som kollektiva bärare av ett ockupationsprojekt. Västvärlden ska ”islamiseras”. ”Jihad” – tendentiöst tolkat som en våldsam vilja att skapa territoriell hegemoni – är inte bara ett val för muslimen. Det är en plikt. Han ser denna ”islamisering” pågå här och nu. Det inbegriper så gott som varje handling där muslimer gör sig synliga eller kräver medborgerliga rättigheter. Det börjar med halalkött och slutar med kulturell undergång.

Centralt i invasionsförloppet står antalet muslimer. Det talas om demografisk belägring och demografisk krigföring. Muslimerna förökar sig snabbt. Och deras barn är bärare av samma problem, samma hot. En av de ganska få illustrationerna i Breiviks manifest är ett skelett maskerat som burkaklädd kvinna. Hon klappar på sin gravida mage – en bomb. Olika avledningar av ordet demografi förekommer över 250 gånger i manifestet.

I det pågående civilisationskriget ser dock Breivik förrädarna som de allra farligaste. Dessa är de ”politiskt korrekta” bland politiker, journalister och kulturarbetare – de som önskar sig ”multikulturalism”.

 

Detta idébygge är på intet sätt uruppfört av Breivik. Tvärtom är detta grundläggande element i en antimuslimsk retorik som särskilt de senaste tio-tolv åren har förändrat det politiska landskapet i Europa. De högerpopulistiska och högerradikala partierna i Europa är sinsemellan mycket olika, men när det gäller muslimer är ordvändningarna närmast identiska. Genom deras valframgångar har också de skarpaste övertonerna i denna retorik funnit sin väg in i de parlamentariska församlingarna. Samtidigt är detta inte politiska ståndpunkter som kan isoleras till sådana partier. Den verkligt stora förändringen är att allt fler etablerade partier – i första hand konservativa, men också andra – har tagit över problemformuleringarna.

Till exempel skulle den insinuationstunga valkampanj som Frankrikes president Sarkozy driver i dag för 20 år sedan uppfattats som chockerande högerextrem i de flesta västeuropeiska länder. Norge har varit långt ifrån immunt. Hetsiga ”debatter” om bärande av hijab och våldtäktsbenägenhet hos ”icke-västliga” män har avlöst varandra. Det typiska är att invandrarbefolkningen, och då särskilt den muslimska, är något man pratar om – som objekt stående till majoritetssamhällets förfogande. Och som ständigt kollektiviserad massa, där en var tycks ha ett ansvar för eventuella negativa handlingar begångna av andra som är, eller har föräldrar som är, födda i samma del av världen.

Svensk debatt och politisk kultur har i någon grad varit mer anständig i dessa avseenden. Men samma kraftfält verkar också i Sverige. Sverigedemokraternas ökända reklamfilm där burkaklädda kvinnor översvämmar bildrutan med sina barnvagnar är som plockad ur en antimuslimsk hetsmanual. Men bilden av Den Evige Muslimen som ett växande hot mot säkerhet, demokrati, jämställdhet och välfärdssystem ploppar allt oftare upp utan någon inblandning från Sverigedemokraterna.

Högerradikala skribenter på Svenska Dagbladets ledarsida eller tidskriften Axess uttrycker sig inte på något annat sätt än sina europeiska meningsfränder. Och bara häromveckan kunde chefredaktören Paulina Neuding i det nyliberala flaggskeppet Neo skriva i Jerusalem Post om problemet med ”importerad” antisemitism hos muslimer i Malmö, som genom det myckna barnafödandet växer sig starkare. (I Stockholm är situationen något bättre, eftersom muslimerna är mer segregerade, upplyser samma artikel).

 

När den politiska verkligheten i Europa ser sådan ut, hade det varit välgörande att nästa vecka få Breiviks politiska propaganda rakt in i vardagsrummet. Det finns en viktig och tankeväckande poäng i att den konspirativa, antimuslimska retoriken framförs i en rättssal där det är ett massmord som ska avhandlas. För vi har blivit alltför vana vid att höra den från parlamentariska talarstolar, i alarmistiska texter i stora medier, och genom ändlösa tirader av ”kommentarer” till i princip vilken som helst artikel på nätet.

Betyder det att varje utspel och kommentar som angriper ”massinvandringen” eller ”islamiseringen” ska hållas upp mot Breiviks politiska formuleringar?

Naturligtvis inte.

Däremot är politiska sammanlikningar helt nödvändiga för att faktiskt förstå och som samhälle lära oss något av den 22 juli. För att kunna minska risken för att något liknande sker igen. Och för att hetsretoriken påverkar våra samhällen också alla de dagar det inte sker något massmord. Breiviks ohyggliga brott blixtbelyser ett politiskt fält som vi har ett ansvar att skärskåda och bättre begripa.

 

Jag var inte en av dem som träffades av Lasermannens kulor. Och jag undslapp också fysiskt oskadd blodbadet på Utøya.

Men samhällsklimatet kan man inte gömma sig för, eller springa bort ifrån. Den verkliga tryggheten skapar man därför genom att ändra på samhället.

Ali Esbati

fd förbundsordförande i Ung vänster, frilansskribent och ekonomianalytiker

SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler