ÅSIKT

Klasshatet har sina skäl

Det handlar inte om smaklöshet - det finns orsaker

Åsa Linderborg, Johan Jönson och Jens Liljestrand.
Åsa Linderborg, Johan Jönson och Jens Liljestrand.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att DN-skribenten Jens Liljestrand inte uppskattar Johan Jönsons poesi lär inte förvåna någon som har läst bägge. Inte så mycket att orda om alltså, utöver det Åsa Linderborg redan har sagt om saken (Aftonbladet 6 maj). Men frågan är om Liljestrands båda artiklar (Dagens Nyheter 3 och 10 maj) om klasshat i litteraturen inte exemplifierar en mer omfattande tendens värd att uppmärksamma.

Liljestrand är alltså upprörd över hatet, det sveper som en epidemi genom Europa, ”puttrar fram i delar av den svenska vänstern” och ges litterärt uttryck i Jönssons poesi. Det sista är nog det allra värsta. När hatet visar sitt fula tryne på en poesiuppläsning inne i Dramatens marmorfoajé är måttet rågat!

Om den reaktionen känns lite mörkblå, lite som om Sven Stolpe återuppstått, så kan vi ändå vara lugna: Liljestrands patos omfattar minsann även de växande klyftorna (utan prefixet ”klass” visserligen). Fast det som förorsakar hans indignerade ordpastejer är nu inte de objektiva omständigheterna bakom hatet – fattigdom, segregering, skitjobb, arbetshets, pensionssystemet, patriarkala normer, krig – utan de subjektiva affekterna i sig, motsatsen till hans egen kloka förnöjsamhet. Vi lever ju, som han konstaterar, i ”ett av världens mest jämlika länder”.

Från det objektiva till det subjektiva alltså. Liljestrand är inte den förste som gör den prioriteringen på Dagens Nyheters kultursidor – minns Ohlsson- och Sveland-debatterna. Allt oftare förflyttas den politiska diskussionens fokus från de objektiva omständig- heterna till de subjektiva reaktionerna; från verkliga frågor till perifera fenomen och moralism. Från strukturer och statistik till känslor, identitetsfrågor, symboler, yta. Kort sagt: den politiska diskussionen estetiseras.

När det å andra sidan är tal om det som borde behandlas estetiskt – litteraturen – reagerar Liljestrand i stället moraliskt och i förlängningen politiskt. När Jönsons dikt läses upp på Dramaten blir den en del av en ”ideologisk diskurs” hävdar han; därmed blir den ”möjlig att kritiskt bemöta”. Jo, han skriver faktiskt så. Så innan dess, när dikten med Liljestrands synsätt bara var litteratur, kunde den alltså inte kritiseras . . ? Vad var det du kallade dig – ”litteraturkritiker”?

Jag förmodar att det inte är riktigt så han menar, ändå är det just detta som är det sannaste i Liljestrands replik på Linderborg: det implicita erkännandet av de egna smakomdömenas ideologiska karaktär. När han kräver av poesin att den ska stanna i den ”poetiska kontexten” (Var finns den? I Tranströmers lägenhet?) och gör anspråk på att kunna hålla isär ”litterär kvalitet” och ”ideologisk tendens”, så är han, just genom sin blindhet för den egna ideologin, mer fyrkantigt politisk än någon marxistisk analytiker.

Liljestrands inlägg mot Jönson illustrerar alltså två tendenser: hur politiken estetiseras och estetiken politiseras. I bägge fallen oavsiktligt, oreflekterat, smygande, med följd att de rådande borgerliga värderingarnas föregivna naturlighet reproduceras.

Ett konkret exempel är det försåtliga talet om att man bör ”se sina motståndare som människor”. Hur ska denna förment opolitiska floskel förstås? Visst, det är nog bra om bilister ser fotgängare som människor, men om Liljestrand läser den här texten hoppas jag att han förhåller sig till dess innehåll, inte till människan Anders Johansson. Det är liksom det som är poängen med en offentlig debatt. Eller ta de ”sönderarbetade vårdbiträden” Liljestrand ömmar för, vid sidan av ”cancersjuka direktörer” (signifikativt nog inte cancersjuka vårdbiträden). Att se dem som människor – i stället för som klassrepresentanter, som ett kollektiv – är det bästa sättet att upprätthålla den ordning som gör dem sönderarbetade. Det är den borgerliga ideologin i koncentrat. Alla är vi människor. Någon råkar vara direktör för ett vårdföretag, någon annan är vårdbiträde. ”Klass”? Nej, nej, låt oss vara humanister!

Ja, vad ska man säga? Att uppröras över klasshat är lite som att uppröras över att de hemlösa luktar illa. En sak kan jag lova dig Jens: med den privatiserings- och skattesänkarpolitik som är ohotad just nu kommer du att få mycket att uppröras över framöver.