Sex, lögner & Strindberg

DRAMA Henning Mankells Lögnhalsarna – nio enaktare om Strindberg (Leopard förlag) består av nio dialoger där en ung, ännu långt i från berömd Strindberg rasar, mjuknar och pratar i sina möten med, i tur och ordning, Fadern, Skådespelerskan, Hyresvärdinnan, Siri von Essen, Hjalmar Branting, En prostituerad, Snickaren, Carl Larsson och, till sist, Verner von Heidenstam.

Alla retar de sig på honom, liksom han retar sig på dem.

Många av dialogerna handlar häpnadsväckande mycket om sex (några om klass). Könsorden är många. Orden är ännu fler, och det är väl just det senare, jämte det att replikerna rent språkligt lätt kan byta plats med varandra, som gör Mankells enaktare tämligen enahanda. För mycket berättas helt enkelt.

Att sedan Strindberg porträtteras utifrån vår tids kunskap om hur det gick sedan (genombrottet, berömmelsen, etc), och med ett ständigt ombytligt humör, får mig att undra om det inte hade varit mer lyckat att förvandla dessa dialoger till en enda pjäs, ett slags vandringsdrama.

Att skriva pjäser om dramatiker är inte lätt, helst ska författaren vara av åtminstone nästan samma kaliber som sina objekt.