Aftonbladet
Dagens namn: Lennart, Leonard
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Hur Lenin och Branting svek socialdemokratin

Åsa Linderborg svarar Olle Svenning om klasskampen

klasskamp – och fred Lenin prioriterade klasskamp och revolution och lyckades dra Ryssland ur första världskriget, skriver Åsa Linderborg.   klasskamp – och fred Lenin prioriterade klasskamp och revolution och lyckades dra Ryssland ur första världskriget, skriver Åsa Linderborg.

I mitten av 80-talet var jag kompis med en boxare. Vi kan kalla honom Göran. När Göran som sjuttonåring vann SM-guld i flugvikt blev han uppsökt av Lilla Sportspegeln för en bandad intervju. Reportern frågade:

– Kraften i dina slag, Göran, var kommer den ifrån?

– Det är mitt klasshat.

– Vi tar om det där. Göran, du är pigg i ringen! Varifrån får du energin?

– Från klassamhället.

– Okej Göran, du vet, det här är ju ett teveprogram som väldigt många kommer att titta på, särskilt barn. Bara så du tänker på det. Vi börjar om: Hur förbereder du dig inför en match?

– Jag tittar i morsans lönekuvert och sen vill jag slåss.

Reportern ger upp och stänger av mikrofonen. Det blev ingen intervju. Vissa saker får man bara inte säga.

De längst ner i pyramiden ges aldrig möjlighet att uttrycka sina livserfarenheter och känslor. Och vi som en gång varit där får inte verbalisera vårt alltjämt pulserande hat mot klasskrankorna, för då påminner vi om att klassamhället är en struktur och inte en fråga om den enskilda individens fria val. För hur skulle samhället se ut om alla samfällt och samtidigt, inte bara en och en och då och då, gjorde en klassresa? Om pyramiden plattades ut? Alltså, verkligen blev platt?

I dag är Göran en respekterad gymnasielärare, men under hans skjorta dunkar alltjämt klasshatet.

 

Hjalmar Branting förstod att skilja mellan klasskänsla och klasshat, föreläser Olle Svenning i Dagens Nyheter (23 maj). Branting var inte först med den distinktionen, men vem påstår i dag att orden är synonyma? Diskussionen som Svenning ger sig in i handlar ju om nåt annat och är egentligen av rent moralisk karaktär: Får man hata klassorättvisor?

Enligt Svenning är klasshat förkastligt eftersom det kan leda till våld. Men för honom är frågan inte ens aktuell: ”Det hat vi hör och ser i dag handlar sällan om klass; det handlar betydligt oftare om religion, etnicitet och nation.” Det klasshat som ändå finns, vet han kommer från höger.

Well, det beror på vem som får möjlighet att tala i mikrofonen.

Mot Branting ställer Svenning Lenin, enligt gängse fördomar: Ledaren för Oktoberrevolutionen – eller ”kuppen”, med Svennings tidstypiska ordval – föraktade fredsarbetet eftersom det stod i vägen för klasskamp och revolution. Påståendet står i bjärt kontrast till Svennings medgivande om några rader tidigare: ”De stora socialdemokratiska partierna i Europa valde nationalism framför internationell solidaritet.” De valde första världskriget.

Men det var ju precis det som Lenin inte gjorde! Just för att Lenin prioriterade klasskamp och revolution lyckades han dra åtminstone Ryssland ur kriget 1918.

Svenning anger 1917 som året då arbetarrörelsen i två delar, en demokratisk och en bolsjevikisk. Den avgörande tidpunkten är i själva verket 1914. Det var då socialdemokratins ledare i land efter land ställde sig bakom högerkrafterna och gjorde världskriget möjligt.

 

En av dem som svek sina antiimperialistiska principer var den Branting som Svenning nu höjer fanan för. Han försvarade de tyska partikamraterna som desavouerade Andra Internationalens beslut att till varje pris motsätta sig det krig som alla visste skulle komma. Den partivänster som ville nåt annat rensades ut, bland andra Carl Lindhagen som Svenning också besjunger. Tidigare hade Branting kastat ut Hinke Bergegren, på direkt uppmaning av liberalen Karl Staaff.

Viljan till samarbete med liberalerna fick partihögern att dagtinga med det allra heligaste.

Trots detta drömmer sig Svenning tillbaka till tiden när Hjalmar Branting och bröderna Pehr och Karl Staaff kamratligt seglade i skärgården. Han dukar oss en solskenshistoria lika panegyrisk som socialdemokraternas egen partihistorik.

 

Det finns mycket gott att säga om kulturradikalen Karl Staaff, men att skriva in honom i arbetarrörelsens panteon är att göra sig oförskämd mot dem som drabbades av vitala delar av hans politik.

Inte med ett ord nämner Svenning Staaff-lagarna, de drakoniska straff som drabbade just antimilitarister. Inte ett ord om liberalernas skräck för självständiga fackföreningar. Inte heller nämner han hur kulturradikalen Branting personligen såg till att kungahuset överlevde de revolutionära vinterdagarna 1918. Däremot prisar han Brantings jämställda kvinnosyn, något som ingen annan rörelseintellektuell ens försökt göra.

Till skillnad från klasshat möjliggör klasskänsla solidaritet, samarbete och allians, menar Svenning. Det är ju sant, men klasshat kan kanaliseras till nåt konstruktivt om det finns en politisk rörelse som tar de sociala orättvisorna på allvar. Den rörelsen finns inte i dag. Det är tyst i klassen.

Svenning uppmanar till ett ”mittens uppror”. Och visst. I ett läge när till och med tjänstemän med fast anställning befinner sig en hjärtinfarkt från utförsäkring finns det ett objektivt socioekonomiskt intresse att bygga allianser och återta välfärdsstaten som ett klassöverskridande projekt.

Men politiskt är terrängen stendöd. De liberaler som Svenning ropar efter finns inte längre, den progressiva borgerlighet han vädjar till försvann redan på 70-talet med Gunnar Helén. Högervridningen av DN Kultur som vi nu bevittnar, exemplifierar det accelererande moraset.

Den sortens liberaler som krävs finns ju inte ens inom socialdemokratin. Anpassningen till marknaden – här kan vi tala ”solidaritet” och allians – har förlagt partiets ideologi i herbarium; den som öppnar lådan finner bara förtorkade rester av vad som en gång var en prunkande ros. Ingen har beskrivit det bättre än Olle Svenning själv, i boken Vänstern i Europa – de nya liberalerna? (Atlas 2000).

 

Det är klart att kulturradikaler inte ska samlas kring ett gemensamt partiprogram, men beredd på nån slags riktig strid måste man trots allt vara. Det är tragikomiskt när tomma upplysningsfraser om sekularism och republikanism passerar som modiga ställningstaganden. Det är knappast kyrkan eller kungahuset som i dag fjättrar folkflertalet.

Det var det inte ens på 1880-talet, när kulturradikalismen bröt igenom. Med eller utan hat, samhällets huvudmotsättning stod mellan arbete och kapital. Det gör den fortfarande.

Om Aftonbladet