Lång sömn, kort dröm

Upplägget hade inte kunnat vara mer perfekt. Fast mitt ute i ingenstans på den nya konsthallen ­Artipelag är det som i en postapokalyps med titeln ”I skärgården kan ingen höra dig skrika”. Den känsla av isolering man får av platsen där naturen är en rakt upp i nyllet och man är i händerna på glade busschauffören som kör turer mellan den monolitiska byggnaden ute på Värmdö och ­civilisationen blev som en installation av dvalan som Karolina Olsson från Oknö befann sig ­under i över trettio år.

I Karolinas sömn, ett samarbete mellan Artipelag och Kungliga Operan, tas vi med in i en drömsk värld där alla dualismer upphör –­ sömn och vaka, kropp och själ, ­inre liv och till ytan död. Operan bygger på den sanna historien om Karolina, en flicka som föll i sömn och vaknade i en medelålders kvinnas kropp. Hon sade sig inte minnas något annat från dvalan än förnimmelser av blåa män. Historien bär både med sig drag av medicinsk freak show och folksaga, men här dras man in i en monolog som berättar om en resa som går allt djupare in i det katatoniska tillståndet hos Karolina.

Operans dröm utspelar sig vid en njurformad pöl med sju pelare av däck. Lena Hoel är till en början fjättrad till väggen tills hon slutligen lösgör sig från sitt ok och ger sig hän till drömmen.

I librettot, som var bland det sista poeten Bengt Emil Johnson hann färdigställa innan han gick bort i 2010, skiftar Karolina mellan att tala om sig själv i första person och i tredje person.

Musiken av Anders Eliasson följer med i de nio verserna, ­avskilda genom att olika instrument tillåts dominera i vardera sats.

Att orkestern stod framför ena läktaren och scenen var framför den andra var dock inte optimalt. I endera stunden dränktes sången och i andra stunder överröstades hon av orkestern. Samtidigt kunde man ta del av ett outtalat samförstånd mellan orkestern och Hoel, där musiken likaledes var en aktör på scenen. Den knappa timmen som operan varade var sprängfylld med innehåll, och samtidigt så flyktig. Som en dröm.