Erotiska eskapader med unga pojkar
1947 tilldelades fransmannen André Gide (1869–1951) Nobelpriset. Det var ett kontroversiellt val. Året innan hade hans självbiografi Om icke vetekornet dör (1921) översatts till svenska av Göran Schildt.
Då en chockerande, närmast skandalös bok. Gide talar öppet om sin homosexualitet, och berättar om sina erotiska eskapader med unga pojkar i Italien och Algeriet tillsammans med Oscar Wilde och dennes arrogante älskare “Bosie”.
Gide skildrar sin uppväxt i den yppersta överklassen. Något skolljus var han inte och en gång blev han relegerad för “otuktighet.” Det antyds att han setat och runkat på lektionstid. Han är en fanatisk samlare av insekter, debuterar som romanförfattare innan han fyllt tjugo och hamnar tidigt i Paris konstnärskretsar där han lär känna Gauguin och poeten Mallarmé. På en sensuell, doftrik prosa förs vi in i en sedan länge försvunnen värld där gamla motsättningar mellan katoliker och protestanter fortfarande hålls vid liv.
