Franska på låtsas
Språklig slapstick i ”Misantropen”
Jag blev omåttligt upphetsad av utställningen av Inge Hellbom Stinnerboms dräkter, visade på Berättarladan, belägen en dryg halvmil från Sunne i Värmland. Kostymerna, som var från teaterns tidigare uppsättningar, gav ett gediget smakprov på kompaniets naturmystiska tillika folkloristiska vurmande.
När jag sedan såg detta års uppsättning, Moliéres dråpliga komedi Misantropen blev jag heller inte besviken, åtminstone inte på de stilistiska medlen. Samtidigt är en uppsättning av ett franskklassiskt verk från 1666 ett så långt språng man kan ta från den annars så nordiskt förankrade repertoaren som kompaniet har gjort sig kända för.
Leif Stinnerbom är konsekvent med det koncept som han under åren mejslat fram. Dansen och den synkretistiska och något anakronistiska folkmusiken skapar övergångar mellan varje scen i pjäsen och förtäljer genom koreografin skeenden som sker off stage. Om det i vissa tillfällen är riktigt snyggt och uppryckande, kan det i andra bli tjatigt.
Jag får inte heller ihop delarna franskt societetsliv med hednisk folkmusik och dans från en helt annan epok. Ska det måhända skildra en psykologisk sfär som befinner sig ljusår från den uppstyltade etiquetten? Å andra sidan möjliggjorde den franska inramningen en form av språklig slapstick som inte hade gått annars.
Per Sörberg (Oronte, Du Bois) visade sig vara en mästare på lingvistisk akrobatik, låtsasfranskans okrönte titan.
Själve misantropen, Alceste, är sanningsivraren som måhända är av samma skrot och korn som Rodja i Dostojevskijs Brott och Straff eller Travis i Scorcesses Taxi Driver. Dessa karaktärers starka etos tar överhanden i deras liv och även om Alceste inte mördar någon, hamnar han inför rätta två gånger på grund av sin ärekränkande tunga.
I denna uppsättning är Alceste, spelad av Jakob Hultcrantz Hansson, mer av en neurotiker än en vidlyftig människohatare. Hans stora kärlek, änkan Célimène (Julia Högberg) är vad Pippi Långstrump skulle vara om hon växte upp och fick ett kärleksliv – lekfull och aldrig underordnad.
I denna uppsättning får de varandra och barnakungen, som också inleder pjäsen, vinkar triumferande som en rockstjärna i motljus från strålkastarna. Triumfen är Berättarladans och undersåtarna är den uppskattande publiken.
