Aftonbladet
Dagens namn: Edit, Edgar
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Folkliga, festliga, föraktade

Åsa Linderborg om Lasse Stefanz – skånska dansbandskungar av klass

Det pratas mycket om klasshat, men inget om det folkförakt som slungas mot dem som spelar på Bingolotto, firar sommaren i en husvagn eller styr semesterkosan till lågprisvaruhuset i Ullared.

Klasskillnader vill den bildade medelklassen aldrig prata om, så länge det handlar om ekonomisk ojämlikhet. Men när det gäller smak och kulturvanor vaknar intresset för klass till liv.

Inget är så roligt som att runt middagsbordet generalisera kring dem som har prydnadssaker i bokhyllan. Glasbord och furumöbler. Jeans med gällivarehäng och fläskmage, halvlångt permanentat hår med spraylugg. Såna som skrattar gott åt Stefan och Krister. Som åker Finlandsfärja.

De enda fördomar de välutbildade tillåter sig att ventilera öppet, är de som riktar sig mot andra svenskar: Simpel smak, simpla människor.

Jag tänker på det där när en stor bok om Lasse Stefanz, Gammal kärlek rostar aldrig, dimper ner på redaktionen mitt under brinnande klasshatsdebatt.

Dansbandsmusik.

Olle Jönsson i cowboyhatt och boots, hästsvans och nitar, knälång rock med röda revär. Gruppfoto i månsken bland vargar.

Jag håller i en coffetablebook, behagligt skriven av Thomas Deutgen, om såna som det är legitimt att göra sig lustig över. Inte bara musiken, för den kan man älska eller hata, utan hela kulturen och de människor som bär upp den. Det här är en bok inte bara om en handfull musiker, utan om Sverige och ett tillstånd som en del av oss vill tala om i termer av klass.

Lasse Stefanz bildades 1967 i skånska Gärds Köpinge av fem grabbar mellan tolv och fjorton år. Det var tänkt att de skulle jobba på verkstad, köra lastbil eller bli byggjobbare som sina farsor, men de bildade en orkester. Därmed bidrog de till att skapa en musikgenre som Sverige är helt ensam om: dansbandsmusik. Genom en slump fick de ett z i slutet på namnet – bonden som skulle annonsera deras namn på dansladan hade inte tillräckligt många s – och blev stilbildande.

På 70-talet fanns det 800 heltidsturnerande dansband i Sverige. Discon slog ut många av dem, och ett tag var även Lasse Stefanz uträknade. De klarade sig genom att våga hålla kvar vid det traditionella.

Dansbandsmusiken växte fram när arbetarklassen var som störst och välfärdsstaten som starkast. Över hela landet fanns det ickekommersiella dansmiljöer där dragspelskungar roat tidigare generationer. I dag är Folkets park ett minne blott. Lasse Stefanz klagar över att de måste åka allt fler mil mellan varje spelning. De flesta uppträdanden gör de i stora sporthallar i Norge.

Lasse Stefanz säljer flest skivor i Sverige alla kategorier. Trots det känner jag bara till en låt: ”De sista ljuva åren”. Den ger mig samma kväljningar som tavlor med gråtande barn.

Musikaliskt är den oändligt seg, men det är det förbehållslöst sentimentala som jag bara inte står ut med. Det är en reaktion som jag nog delar med många inom den medelklass jag numera tillhör. Vi tillåter oss inte att vara känslomässiga, det ligger i hela vår identitet att vara rationella. I sentimentaliteten lurar alltid det tillbakablickande, och medelklassen har ju tron om sig själv att vara progressiv och samhällsutvecklande.

Nu läser jag att ”De sista ljuva åren” betytt mycket för alla dem som arbetar i äldreomsorgen. Att det är en låt som ger kraft och mening åt hur många människor som helst. Det finns ingen att anledning att se ner på det.

Jag letar efter annat av Lasse Stefanz på Youtube. Hittar långsamt gung om ensamma män. Visdomsord från mamma. Rockigt om mogen kärlek. Det är countryinfluerat, även i estetiken. Loggan är ett buffelhorn.

Olle Jönsson sjunger om nån som sadlar om hästen. En låt som jag fastnar för handlar om en långtradarchaffis – det närmaste en cowboy man kan komma i Sverige – som är på hemväg efter många mil. Lasse Stefanz ger ord åt den enkla, strävsamma människan som vet att pengar inte är allt: ”Jag äger inga slott och herresäten …”.

Dansbandsmusiken anklagas ofta för att inte vara äkta, för en massa tomma ord utan mening. Jag tror precis tvärtom: den handlar om nåt som angår väldigt många.

Frågan om Lasse Stefanz och alla andra dansband handlar inte om bra eller dåligt, musiken måste upptäckas i sitt sammanhang. Dansbandsmusik är funktionsmusik; den är helt enkelt genial att dansa till. Det går inte sitta still.

Just nu är dansbandsmusiken den enda institution vi har som sprider värme och glädje. Och den finns i första hand utanför Stockholm, i ett land där avståndet mellan stad och land snart är så stort att vi inte längre kan förstå varandra.

Den största arbetarklassen bor i Stockholm, men den som där vill uppleva dansbandsmusik måste ta en finlandsfärja över Ålands hav. På dansbandsveckan i Malung varje år samlas lika mycket folk som under Peace & Love. Där tältar man inte, man bor i husvagn.

Självklart behöver man inte vara folkföraktande för att man ogillar dansbandsmusik. Det finns heller ingen anledning för ett vänsterhjärta att gilla Lasse Stefanz bara för att många inom arbetarklassen gör det. Men alltför ofta har det visat sig svårt att hålla isär musiken och människorna.

Att fenomenet är känsligt blev tydligt i debatten 2008 om SVT:s Dansbandskampen. Några menade att det var lyteskomik att visa den dansande publiken på prime time. Andra ansåg att dansbandsmusik rakt av är dålig kultur. Johan Croneman Dagens Nyheter var rättmätigt förbannad på hyckleriet; att Peter Settman och Eva Hamilton i jakten på tittare låtsades ääääälska folklig kultur.

Det var ett tag i mitten på 80-talet, när Jakob Dahlin och Annica Hagström sjöng duett med Vikingarna, som dansbandsmusiken nästan gjorde en finkulturell inbrytning. Men bara nästan.

Jag lägger ifrån mig Gammal kärlek rostar aldrig och tänker att det nog kommer en dag när Lasse Stefanz blir kultförklarade på kultur- och nöjessidorna. Det finns alltid nån postironiker som vill visa sin exklusivitet genom att oväntat prisa det folkliga, och ängsligt hakar alla på.

Minns den plötsliga statusuppgraderingen för Alf Robertsson. Det var ingen som brydde sig om honom de sista tjugo åren av hans liv, han var snarare utskrattad. I dag kan han höras i huvudstadens barvimmel.

Sentimentalitet är bara ett av allt som hipstrarna på Södermalm försöker ta över.

SAKPROSA

» Lasse Stefanz – gammal kärlek rostar aldrig

Thomas Deutgen

Bonnier Fakta

SENASTE NYTT

Visa fler