ÅSIKT

Han hajar döden

Hela Damien Hirsts konstnärskap visas upp i London och blir en historia om förgängligheten.

1 av 3 | Foto: Tate modern
Stilleben Utställningen med Damien Hirsts samlade verk är en av höjdpunkterna på Kulturolympiaden i London. På bilden: Hans berömda haj i formalin, från 1991.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Döden, eller livet i ljuset av förgängligheten, är Damien Hirsts ständiga tema.

”Jag tror inte att det finns konst som inte handlar om döden”, säger han i en intervju.

När Tate Modern i London samlar hans konstnärskap i en stor retrospektiv framstår varats olidliga skörhet tydligare än någonsin i Hirst produktion.

Utställningen tar sin början i ett ungdomsfotografi av Damien vid en död mans huvud. I tonåren gjorde han en Leonardo da Vinci och tecknade på bårhus. En annan tidig inspiration var museet i födelsestaden Leeds, där naturhistoriska samlingar med konserverade djur fanns under samma tak som galleriet för samtidskonst.

Efter Goldsmiths konsthögskola i London föll bitarna på plats och i början av 90-talet hittade den tjugofemårige Hirst de teman han varierat sedan dess. Den ökända hajen i formalin är ett sådant ungdomsverk, den omtalade glasburen med kohuvudet och flugorna likaså. Därutöver installationen i ett våtvarmt rum med fjärilar som föds, flaxar och dör. Alla verken är reaktiverade på Tate och lyser med sin makabra, emblematiska prakt.

Hirst blev tidigt sponsrad av konstsamlaren Charles Saatchi och var en frontfigur i den stilbildande kretsen av Young British Artists där han uppkäftigt profilarade sig på bred arbetarklassdialekt. Sedan komplicerades bilden av konflikter, assistentproducerad konst och hög ekonomisk svansföring. År 2008 blev Hirst en miljard rikare på att gå förbi galleristerna och sälja 244 nya arbeten direkt via auktionshuset Sotheby’s. Det stack i ögonen på många, precis som det diamantbeströdda kranium, For the Love of God, som ägs av ett globalt konsortium där Hirst ingår och nu visas exklusivt i Turbinhallen på Tate.

En konstnär som i likhet med Hirst arbetar konsekvent med dödens repetitiva oundviklighet är Christian Boltanski.

Men där Boltanski är elegisk är Hirst poppig.

Formalinet är swimmingpoolsblått, men tabletterna är symfoniskt färgkoordinerade efter årstiderna och diamanterna gnistrar av livskraft trots att de utgör ett memento mori.

Hirst har ofta beskyllts för att vara banal, spekulativ, cynisk och skandaltörstande, men det som framstår tydligast på Tates vackert hängda utställning är en genialt enkel uttryckskraft. Den smärtsamma känslan av livets skönhet och gåtfulla korthet går igenom salarna.

Det finns en stillsam poetisk ton hos Hirst där det mänskliga avtrycket liknas vid en punkt, en prick på en målning, en fluga, en diamant eller en fimp. Prick-målningarna, i sig ett lågvattenmärke, bidrar till sammanhanget. Hirst verk uttrycker också en hoppfullhet som kulminerar i de sena, enorma fjärilsmosaikerna, illusoriskt lika kyrkfönster (påminnande om Nathalia Edenmonts avfotograferade fjärilsmosaiker).

Utställningen knyts ihop av att Hirst för samman helvetet och uppståndelsen i ett crescendo. Fjärilarnas skimrande paradis kontrasteras mot Black Sun, en jättecirkel luden av miljontals svarta flugor. I slutet en vit ikonisk duva i en hög tank av formalin och bakom den en prick-målning målad vitt i vitt.

FAKTA

KONST

» Damien Hirst

Tate Modern

T o m 9 september

Magdalena Dziurlikowska