ÅSIKT

Det darwinistiska monstrets död

I trettiotre år har Alienmonstret framkallat en rå darwinistisk fasa. Men inte längre.

Slut på det roliga ur "Prometheus" (2012) och "Alien återuppstår" (1997).
Slut på det roliga ur "Prometheus" (2012) och "Alien återuppstår" (1997).
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Prometheus sviker realismen” och är ”ett narrativt fuskbygge”, slår Jerry Määttä (5 juli) respektive Jens Liljestrand (4 juli) fast i en debattserie i Dagens Nyheter.

Det är värre än så, skulle jag säga.

Med Prometheus tar Ridley Scott ett resolut kliv förbi den exi-stentiella strömvirvel han så fascinerat stannade vid i Alien (1979), rakt in i famnen på gud. Därmed lyckas han faktiskt med vad ingen annan klarat av: han täpper till flabben på ett av filmhistoriens mest skräckinjagande monster. Och det är ingenting att glädjas åt, för det hade en del att säga oss.

I trettiotre år har alienmonstret framkallat en rå darwinistisk fasa: det sopar mattan med människan när det gäller att kolonisera, döda och föröka sig, och det besitter en osviklig, instinktiv intelligens. Den schweiziske surrealisten H R Giger designade det som en hybrid av människa, ödla och pansarklädd insekt. Såhär skulle alltså skapelsens krona kunna se ut – och människan reduceras till bytesdjur.

Man kan säga att monstret uppenbarar ett slags livets och evolutionens amoraliska kärna, som Alienfilmerna graviterar kring.

I Prometheus, som utspelar sig tre decennier före den första Alien-filmen och alltså är en prequel, är det annat ljud i skällan. Filmens hjältinna, arkeologen Elizabeth Shaw (Noomi Rapace), får till att börja med rätt i sin Erich von Däniken-inspirerade tes, att grottmålningar visar att människan härstammar från högstående utomjordingar. Herrefolket visar sig bestå av högresta, marmor- vita, muskulösa män.

De inte bara skapade människan, de tröttnade på oss också, och hade tänkt förgöra oss med ett biologiskt massförstörelsevapen – alienmonstret nämligen – som sedan slog tillbaka mot dem själva. Kanske var det gud som ingrep och bestraffade deras högmod.

Korset som dinglar ödesmättat runt Elizabeth Shaws hals ger åtminstone en vink om vart vi bör se för nåd när både muskelmän och monster är ute efter oss.

Själv söker hon tröst hos Gud fader för att stå ut med både minnen av sin pappa och sin ofrivilliga barnlöshet. Hon är sannerligen ingen Ellen Ripley – denna episka överlevare utan förflutet som genom sekler kämpade för mänskligheten, mot monstret, i Alienfilmerna.

Det säger något om tidsandan att ett scenario där Ridley Scott i Prometheus 2 krossar Elizabeth Shaws gudstro verkar osannolikt. Och vid Gud tar diskussionen slut.

Av Alienfilmernas existentiella virvel kvarstår en blank yta.