ÅSIKT

Borgerlighetens diskreta feghet

Neo är inte längre liberal

En ska bort? I det nya numret av Neo byter tidningen politisk riktning.
En ska bort? I det nya numret av Neo byter tidningen politisk riktning.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det nya numret av tidskriften Neo (finansierad av Timbro) har väckt ramaskri inom den svenska högern. I en programförklaring säger man

nämligen att man inte längre är en ”liberal” tidskrift, utan ”borgerlig”.

Tidningens grundare, folkpartisten Sofia Nerbrand, blev synnerligen upprörd över att hennes liberala tidning inte längre var liberal.

Redaktionen försvarade sig med att den alltid innehållit konservativa och nyliberala idéer. Svenska Dagbladets ledarsida försökte mäkla fred.

Det är svårt att inte tolka den här fajten som ytterligare ett tecken på den  splittring i Alliansen som började synas under årets Almedalsvecka. Ständiga tjuvnyp, missnöje med Reinfeldt, småpartier på glid samtidigt som förslag väcks på att slå ihop hela klabbet till ett stort parti.

Och nu alltså en tvärnit för tidningsiberalerna? Eller?

Som utomstående är det svårt att begripa vad som pågår. Är etiketten ”borgerlig” ett försök att mana till samling eller ett konservativt statement?

Mycket är sig likt. Här finns bilder på snygga israeliska soldater, kritik mot systembolaget och Neo känns fortfarande som att ta en åktur med en lokal moderatpolitiker i hans nya BMW. En liten resa fylld av gnäll över skattepengar till rockfestivaler, djurskyddslagar och att alla miljömuppar skulle bli jäääävligt förvånade om man stängde av strömmen.

Men här finns också något som är svårt att kalla annat än... très bourgeois.

En vettskrämd tendens. En feg tendens. Ett sorts mentalt gated community som i alla fall jag förknippar med den trygghetstörstande och självcentrerade livsstil som vi kallar borgerligheten.

Det märkligaste i det nya numret är när esteten Johan Wennström upprättar ett litet förbrytargalleri över bildkonstnärer han tycker är ”negativa”.

Det är en osmaklig form av konstkritik. Nej, jag tänker inte dra paralleller till nazistiska utställningar med ”urartad konst” – Johan Wennström vill inte förbjuda något. Han vill bara inte bli störd av konstig konst.

Och där finns nog den sorgliga egenskap som mest av allt definierar borgerligheten – den stora viljan att få bli lämnad i fred.

Då förstår jag plötsligt varför Per Gudmundsson skriver att det går muslimska ”fascister på våra gator” eller varför Bengt Ohlsson förklarar att han inte vill ha bråk, egentligen.

It all adds up.

Jag kan till och med förstå Sofia Nerbrand.

Det känns väldigt långt till liberalismens frihetstörst.

FAKTA

TIDSKRIFT

» Neo

4/2012