ÅSIKT

Våldsamma kvinnor

VARNING SPOILERS
Pia Bergström om författaren som skriver psykrysare i villamiljö

1 av 3 | Foto: Henrik Lange
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Inger Frimansson skriver psykologiska thrillers. De är inte särskilt våldsamma, frossar inte i blod och lik men hon är fena på att bygga upp en krypande obehaglig spänning i vanliga lugna miljöer. I hennes historier kan vilken hygglig människa som helst plötsligt tappa kontrollen och släppa loss sitt inre mörker.

Som sommartorpsägaren Beth i Katten som inte dog:

”Hon gick över gräset, marscherade, en pelare hade tagit form i henne och runt denna pelare slöt sig hennes kropp i vrede. Hon sa ingenting, inte först, sedan kom ett gurglande, det kom rullande nerifrån halsen och tilltog i styrka ju snabbare hon gick. Hon var inte rädd nu längre, vreden hade plånat ut allting av rädsla. En främmande man på hennes mark. En farlig och ondskefull brottsling som rymt från fängelset och brutit sig in i hennes hus. Hon tänkte inte på att han kunde bära vapen, ingenting av rationellt och sansat tänkande. I henne fanns bara detta: Anfall och försvar!”

En primitiv impuls som inte går att stoppa. Så brukar mördandet vara i Frimanssons rysare. Det är ytterst sällan av kylig beräkning som hon låter folk ta livet av varann. Även om Beth tänker på sin hotade privategendom när hon griper vedbodens yxa vet läsaren att det inte bara är därför hon drämmer till. Hennes äktenskap svajar, hon sörjer varje dag sina för tidigt födda flickor som dog, hon har just besökt sin alzheimersjuka mamma.

Till skillnad från många andra kriminalromaner spelar materiella omständigheter nästan aldrig någon avgörande roll som mordmotiv hos Frimansson. Varken girighet efter arvspengar, fattigdom eller klasshat är direkta skäl till dödandet, även om det kan finnas pressande sociala omständigheter, inklusive avund, som samverkar med det inneboende ursinnet hos hennes gestalter.

Deras ondska är inte ren utan grumlig, sammansatt av förödmjukelser och smärta kanske ända från barndomen, som plötsligt bubblar upp som het lava och gör dem vansinniga. Eller som verkar som en tvingande drift eller lust att själv ta makten över någon svagare, bestämma över, plåga och ge igen.

Man brukar ju tala om deckarförfattares land och i Frimanssons fall är det den stillsamma Stockholmsförorten Hässelby villastad, där hon bodde i 27 år. Hon skriver på sin hemsida att hon fascineras av vad som kan tänkas ske bakom de välordnade och putsade fasaderna, som inte syns, inte hörs, som ingen får veta.

Personerna hon skildrar är sjuksköterskor, brandmän, reseledare, bostadsmäklare, poliser, florister, lärare. En har en damfrisering, en annan är ridskoleägare, några jobbar på bokförlag. Medelklassmänniskor, ofta av en liten sjaskig sort vars liv inte riktigt blev som de tänkt sig. De kämpar med vardagligheter, jobbar för mycket, dricker för mycket, oroar sig för mobilstrålning, har handikappade barn, kroppar med extrakilon, tonåringar som hatar dem, våldsamma partners. I några böcker skildrar hon incestoffer och människor som har fått andra hårda törnar, mött grymhet, våld från de närmaste.

Och en är faktiskt författare. Efter några skälvande seriösa verk med titlar som ”Skrudad, skruvad” eller ”De näras brunnar” skriver den svartklädde doldisen deckaren ”Natten” och förtjusta tanter flockas på bokmässan. I De nakna kvinnornas ö råkar tyvärr hans vildaste demoner, som kunde ha tämjts i oändliga serier av säljande mordfantasier, välla ut i en lagård full med köttkor. Han hamnar i fängelse.

Men det är ingen dissad deckarförfattare som dänger en tung Dostojevskij- volym rakt i ansiktet på en barndomsvän i God natt min älskade. Såna dödssätt piggar ändå upp, särskilt som Frimansson inte slösar med den svarta humorn.

Ett klassmässigt undantag i Frimanssons persongalleri är rikemansdottern Justine Dalvik som bor ensam med sin otäcka svarta fågel i ett högt stenhus vid Mälarens strand. Hon är arvtagare till en hel godiskoncern, kör en illröd sportbil och behöver inte arbeta alls. Hon kommer undan med mycket annat också. Justine är med i flera av Frimanssons böcker och jag har en känsla av att hon kommer igen i fler.

Justine är nämligen en typisk förövare hos Frimansson. På ytan normal men oförutsägbar och psykiskt labil. En hatisk styvmor, svår mobbing i skolan och en far som inget såg har gett henne inre skador som kan göra henne våldsam.

Det finns många såna farliga kvinnor hos Frimansson. Härsklystna, själviska och aggressiva med låga moraliska spärrar när något går dem emot. Som fanatiska sektledaren Janna i skogskollektivet i Ett mycket bättre liv som stjäl barn för den goda sakens skull. Eller som korrekturläsaren Rose i Råttfångerskan, ömsint mot djur men helt känslolös när hon knuffar ner exets nya fru Ingrid genom källarluckan och döljer den med trasmattan.

Värkbrutna Karla, sadistisk storasyster till den ängsligt beroende Hilja i Mörkerspår hör också till skaran av samvetslösa kvinnofigurer, liksom Justines styvmor, lyxhustrun Flora, och den både beräknande och hysteriska thailändska Maya i Det kalla landet.

Anmärkningsvärt många män hos Frimansson är vaga och undergivna och låter sig styras av de viljestarkare kvinnorna. Man får veta att mäklaren Kristian i Mörkerspår, som gör hemska saker mot joggande kvinnor, tidigt blev övergiven av sin deprimerade och självmordbenägna mamma och utlämnad till storasyster Karlas misshandel.

Läsaren får också följa med in i den sjukt kontrollerande Josefs flashbackminnen av mamman som torterade honom till en liten lydig hund. Tonåriga Monika, Josefs förskrämda fånge, får betala för hans mammas brott. Josef beskrivs precis som Kristian som närmast vanmäktigt tvångsutagerande, också ett offer.

Men så är det ju med den psykologiska ”förståelsen” – man kommer för ofta till den onda mamman.

Frimansson är annars en skicklig författare. Det litterära hantverket i hennes rysare, språket, gestaltningen, dialogen håller hög kvalitet och även hennes knäppgökar blir levande och mänskliga.

Ändå tycker jag det är svårt att vara riktigt entusiastisk. Jag känner ett starkt obehag när hennes sorts spänning griper tag i mig, närmast beklämning när jag följer hennes personers och bipersoners livsöden, den mix av slump och psykologisk läggning som leder till deras olycka.

Frimansson låter det sällan sluta i någon förlösning eller att den onda straffas. Hon skildrar morden som tragedier, vilket mord ju är i verkligheten.

Jag som mest läser deckare när jag har mina låga perioder, av samma anledning som jag då kastar mig över korsord – båda mentalt uppslukande syssel- sättningar som några timmar distraherar bort alla molande hopplösa, negativa känslor – kan helt enkelt inte njuta av vad Frimanssons patetiska, tragiska Hässelbytyper ställer till med.

Kanske blir det för mycket lidande, kanske helt enkelt för mycket realism för mig. De beter sig så irrationellt, försöker inte ens behärska sig, prisger sig liksom utan kamp åt sina omedvetna djävlar. Och jag inser när jag läser Frimanssons tio psykrysare i ett svep att jag nog föredrar mordhistorier där människor beter sig rationellt. Som har en upplösning där den skyldige är skyldig. Inte galen eller otillräknelig.

Frimansson är bra på sitt sätt men inte min kopp te. Jag vill inte förfasa mig över trasiga psyken när jag nöjesläser kriminalromaner. Jag vill egentligen inte känna så mycket alls då. Jag vill läsa kallt och listigt, frossa i sakliga och hårdkokta hiskeligheter med lysten nyfikenhet, inte medlidande. Kanske vill jag själv vara lite psykopat en stund och vara likgiltig för det värsta. Och för en stund förstå världens ondska, brott och dödande rationellt. Som en gåta som går att lösa.

Inte för att jag tror att världen, eller människan är rationell, utan snarare tvärtom.

FAKTA

Bibliografi » Inger Frimansson

Fruktar jag intet ont (1997)

God natt min älskade (1998)

Mannen med oxhjärtat (1999)

Katten som inte dog (2000)

Ett mycket bättre liv (2001)

De nakna kvinnornas ö (2003)

Mörkerspår (2003)

Skuggan i vattnet (2005)

Råttfångerskan (2009)

Det kalla landet (2011)