ÅSIKT

”Ett skyddande hölje”

Carsten Palmaer: Säpo försöker bli mindre hemlig med ny utställning. Men här finns inget om avlyssningen, brevöppningen och kritikstormarna

1 av 4
Avlyssnad En special­utrustad miniräknare som främmande makt använde på 80-talet. Från Säpo-utställningen.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den hemliga polisens verksamhet är ungefär lika främmande för de principer som sägs styra vårt politiska system som den ärftliga monarkin.

Men den är mindre populär.

Det har den hemliga polisen – som i Sverige förkortas Säpo – bestämt sig för att göra någonting åt.

Säpo uppvaktar dagspressen med lämplig information: en journalist från Dagens Nyheter får vara med och titta på när livvakterna över prickskytte.

Och på Polismuseet i Stockholm har man öppnat en utställning.

Den inleds med en symbolisk installation: på en röd sammetskudde ligger en skylt med texten DEMOKRATI i svarta bokstäver på vit botten. På en skärm på väggen bakom kudden står det:

”Säkerhetspolisen ska vara som ett skyddande hölje för Sverige och demokratin.”

Och lite längre ner på samma skärm står det:

”Säkerhetspolisens uppgift är att upptäcka brotten innan de sker.”

Här uppstår ett logiskt problem. Hur kan – inom demokratins skyddande hölje – ett brott bli begånget om det inte sker?

En docka i huvtröja och palestinasjal och en annan docka i blå tenniströja med initialerna för någon nazistsekt får illustrera extremisterna.

Från väggen får vi riva av små papperslappar som beskriver fyra personlighetstyper som anses ligga i farozonen för att smittas av extremism: Grubblaren, Utageraren, Kontaktsökaren och den som går Familjens Väg, det vill säga har ”accepterat radikala föreställningar från närmiljön – familjen, släkten, vänner”.

Att det skulle kunna finnas några andra skäl än rent psykologiska till att kunna omfatta åsikter utanför den politiska mitten förefaller otänkbart.

På den historiska avdelningen finns en cykel av samma slag som användes av marinspionen Andersson, Fritiof Enboms oanvändbara radiosändare (enligt utställningen var nämligen mytomanen Enbom ledare för en farlig spionliga) och ett foto på Stig Wennerströms stekpanna.

Ett antal terrordåd och spionaffärer räknas upp. De flesta har det gemensamt att det inte är Säpos spaning som lett till att de klarats upp, utan att spionerna och terroristerna antingen blivit angivna eller angivit sig själva.

Tunt alltså.

Ändå hade det kunnat finnas så mycket att berätta! Det vardagliga slitet med att övervaka hundratusentals medborgare med vänsterradikala åsikter. Den trista lunchrutinen att skugga kommunistpartiets centralkommitté från Kungsgatan 84 till restaurang Mäster Anders och tillbaka.

Brevöppning och telefonavlyssning. Kritikstormarna, inte bara från de registrerade personerna utan från hårdföra gammaldags liberaler som Sven Rydenfelt och Janerik Larsson.

Då reagerade Säpo som alla hemliga poliser i alla länder: teg envist och förde upp kritikerna på listan över misstänkta fosterlandsförrädare.

Det är lätt att göra sig lustig över Säpos verksamhet, den klumpiga övervakningen, de många misstagen. Ledarskribenter som inte orkade läsa igenom säkerhetstjänstkommissionens rapporter för tio år sedan brukar dra paralleller till Grönköping och polis Paulus Bergström.

Men om man kompletterar utställningen med att läsa kommissionens texter är det inte det komiska som sticker i ögonen. Utan påminnelsen om att det inne i det öppna samhällets kärna finns ett slutet samhälle, redo att träda i funktion den dag kompromissen mellan styrande och styrda inte längre fungerar.

Det skulle vara intressant om utställningens historiska del till exempel visade den så kallade B-förteckningen från 1962, en lista på vilka som skulle gripas i ett krisläge. Planerna var mycket detaljerade: 113 personer i Stockholm skulle gripas av 217 polismän: ”hämtning en tidig morgonstund innan någon gått till sitt arbete”.

Sju år senare omfattade listan 430 personer i hela Sverige ”med en extremistisk vänsterinriktning, som i ett hotande läge skulle omhändertas”. Bland dem 142 VPK-are, 109 från KFML, 20 clartéister och 45 FNL-are som – med Säpos ordval ”likt får skall motas in före ovädret” (SOU 2002:89).

Hur ser listorna ut i dag? Det får vi inte veta. Vad är vi misstänkta för? Det får vi inte veta.

Får vi försvara oss?

Nej.

Får vi förklara oss?

Nej.

Hemliga polisen svarar bara på de frågor den själv vill ställa.

FAKTA

UTSTÄLLNING

» Säpo

Polismuseet

Carsten Palmaer