Aftonbladet
Dagens namn: Kristina, Kerstin
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Vinnande vardag

Åsa Linderborg om succéförfattaren som sjunger kärnfamiljens lov

Foto: henrik lange


Vi har aldrig läst så många deckare som nu. Nio av de tio mest utlånade författarna på svenska bibliotek är deckarförfattare.
Aftonbladet Kultur har valt sex bästsäljande nu levande kriminalförfattare och gjort en närläsning: Vad säger de om samhället?

 


Camilla Läckberg har sålt 4,5 miljoner deckare – bara i Sverige.

Den enastående siffran provocerar hennes författarkollegor svårt, men irriteras gör även vi litteraturkritiker som ständigt skriver ner hennes böcker. Lika regelmässigt hånar sociala medier och kolumnister hennes överallt synliga person.

Samtidigt: Läckberg är översatt till tjugo språk. Hon har fått storartade recensioner i Italien och USA. I Frankrike har hon tilldelats ett prestigefyllt litteraturpris. Där tycker man inte att hon ”skriver som Nicke Lilltroll”, för att citera hennes största rival om tronen, Leif GW Persson.

 

För mig är Läckbergs framgångar obegripliga, men kanske är förklaringen att hennes språk inte är mer än funktionellt. Inga stilistiska barriärer måste forceras – man får helt enkelt mycket krim för pengarna.

Publikt är nog också den antikvariska air som vilar över miljövalet. Västkust-idyllen Fjällbacka är påtagligt inspirerad av det Skoga (Nora) som Maria Lang mejslade fram på 1950-talet, om än mindre vittert. Persongalleriet hämtas ur hela samhällspyramiden, från de strävsamma gamla fiskargubbarna till den strame konservfabrikören. Fetlagda tanter bär skvaller och bud om ”fru Rosengren” och ”doktor Jacobsson”.

 

Fjällbacka är exotiskt, även för en svensk, men märkligt nog inget som Läckberg utnyttjar. Hon är på det hela taget påfallande snål med svenska referenser. Och än mer försiktig med att lägga in namn på levande politiker, nyhetshändelser och så vidare. Samma tid – och konturlösa succékoncept ligger bakom Morden i Midsomer, men där fångas i alla fall idyllen visuellt.

I båda fallen handlar det om samhällen som inte kräver nåt av tittarna/läsarna. I båda fallen handlar det om att göra en produkt som enkelt kan exporteras.

 

Huvudpersonen Erica Falck vill skriva stora författarbiografier, men på såna kan man ju inte försörja sig. I stället populariserar hon de mordgåtor hon bara råkar hamna i, vilket händer hela tiden då hennes man Patrick är polis. Även härvidlag är Läckberg inspirerad av Maria Lang, vars huvudperson Puck Bure är litteraturvetaren som hjälper sin vän kriminalkommissarie Christer Wijk att lösa mord i småstadsidyllen.

Det finns mycket att säga om det litterära värdet av Läckbergs författarskap, men jag ska i stället försöka ringa in vad Läckberg vill säga med sina böcker: Vad berättar hon om samhället och oss som bor där?

 

Om man frågar Läckberg själv, skulle hon nog svara att hon vill bjuda på en underhållande historia, inget mer. I Sjöjungfrun gör hon sig lustig just över skitnödiga kulturskribenter som stånkar fram en medveten existentialism i all litteratur. Det är ett rätt träffande florettstick. Och visst, läser man en bok av Läckberg ger den inte mycket att grubbla över. Men läser man åtta böcker på raken framträder ett tydligt mönster: Samtliga böcker handlar om människor som hamnat i fel klass eller i fel familj.

 

Isprinsessan, debuten från 2004, innehåller två mord och tre mördare. En av gärningsmännen, Jan, växte upp med knarkare innan han adopterades av en rik familj och blev psykopat. Uppföljaren Predikanten handlar om en bluffmakare som oförtjänt ärver en fin gård av en kvinna i församlingen – och sen blir både han och sonen mördare. I Stenhuggaren får vi lära känna en kvinna som halkat ur sin fina klass. I jakten på att återvinna sin sociala status mördar hon en handfull män. I Amerika tar hon sig an en fosterflicka – som också blir mördare av rädsla för att förlora sin sociala position. I Änglamakerskan är den ondaste av de onda uppkomling.

Och så vidare. I bok efter bok är den livsfarliga klassresenären temat.

 

Uppkomlingar är alltid osympatiska. Är de inte mördare så är de elaka eller helt känslokalla. De saknar alltid stil, en återkommande mening lyder: ”Mycket pengar ger inte god smak.” Äktenskap över klassgränserna blir aldrig lyckliga. Det konservativa budskapet är tydligt: Skomakare, bli vid din läst! Lika barn leka bäst!

Sex av tio böcker handlar om nån som har erfarenhet av fosterfamilj. I den senaste boken, Änglamakerskan, firar Läckberg excesser i detta problem: Dagmar är dotter till en änglamakerska som avrättades 1911. (Läckberg förlägger gärna halva handlingen till förfluten tid, där hon med författarens rätt gör lite som hon vill med historiska fakta.)

Dagmar hamnar hos en fosterfamilj där hon blir tjuvaktig. Hon tar jobb som piga och knäcker extra som glädjeflicka, gängar sig med Herman Göring, får ett barn, Laura, som också blir en megära. Lauras dotter är dock en genomgod människa, men mördas i gengäld av sin styvson Claes, vars ondskefulla psyke förklaras med att han förlorat sin biologiska mor.

 

Fäderna är påfallande frånvarande i Läckbergs romanvärld. De finns där nästan bara som efterlevande till mördade barn, och då är de alltid kloka och vänliga. Kvinnor som förlorat sina barn är lika ofta sörjande mödrar som känslolösa skräcködlor – den senare kategorin är alltid uppkomlingar, kvinnor som gift sig till pengar.

Läckberg koncentrerar sig i stället på mammorna, både de som finns och inte finns. Historierna handlar om mödrar som antingen är fosterbarn själva eller förlorar sina barn så att de hamnar i fosterfamilj eller tas omhand av hemska styvfäder.

Olycksfågeln berättar om en mamma som ger bort sina tvillingbarn bara så där hur som helst. Förklaringen är att hon är alkad. I samma bok mördas en tjej som är fosterhemsplacerad, varför vet man inte. I Tyskungen finns en Elsy som en gång adopterade bort ett barn och efter det är oförmögen att visa kärlek. Det finns exempel på goda uppväxter i adoptivfamilj, men det blir ändå ond bråd död av alltihop. Släkthistorien hinner alltid ikapp, skuld och skam ärvs i generationer.

 

I Fyrvaktaren finns varken uppkomlings- eller fosterbarnstemat, men förklaringen till att den i lönndom homosexuelle fyrvaktaren misshandlar sin hustru och hatar sin son, är att hans pappa var dum på nåt vis. I samma bok finns en illustrativ bihistoria: ett syskonpar – det handlar ofta om syskon – förskingrar kommunens medel. Orsak: deras mamma söp ihjäl sig och lämnade barnen hos en obehaglig styvfar.

Läckberg, som gärna berättar om sin egen skilsmässa, författar kärnfamiljens lov. Mordhistorierna bottnar i familjer som gått sönder, och dess korrektiv är Erica och Patrick. De älskar varandra, organiserar bröllop och uppfostrar sina helt normala barn – som inte behöver gå på förskola då Erica tar hand om dem samtidigt som hon skriver sina böcker. Erica och Patrick är lyckliga och gulliga och rejäla och nattar sina barn och smågnabbas över fredagsvinet och småplågas av svärmor och umgås med vänner och pratar aldrig om nåt som bränner till.

 

Sida upp och sida ner och sida upp och sida ner och sida upp och sida ner och sida upp och sida ner.

Kanske är det just detta – de ointressanta men för fullt igenkännbara vardagsbestyren – som fångar så många läsare. Läckberg har ingen hårdkokt, neurotisk huvudperson som dricker för mycket och lyssnar på opera. Hon har en fyra kilo för tung småbarnsmorsa och en reko polis, människor som vilka som helst.

På polisstationen har Läckberg placerat Hedström, en buffel till chef som i de första sex böckerna var Patricks motsats: en lat, inkompetent och ful homofob som förflyttats från Göteborg efter att ha spöat en invandrare och nypt för många kvinnor i rumpan. Men även Hedström kommer till sans och blir lika human som de andra allt igenom fördomsfria poliserna. Vändningen går fort: Hedström blir kär i en kvinna som kommer från Chile. Hon har en vuxen dotter som är flata.

 

Om man kan säga att Läckberg medvetet tar ställning för nåt, så är det i frågor som rör homosexualitet och invandring. Men aldrig så det blir kontroversiellt. Hedströms kärlek kommer från Chile, den invandrargrupp som haft det lättast att integreras i Sverige.

Hon är, till exempel, inte muslim. I Fjällbacka finns varken skägg eller slöja.

Erica och Patrick är så mycket medelklass ett romanpar kan bli, och det är i medelklassen det sunda livet finns. Klasserna över och under är anomalier som underkastas stereotypa karaktäristika.

 

Överklassen går alltid runt med stora känslohål i sina hjärtan. Men det kan vara synd om rikingarna också. Stureplansstekaren Calle i Olycksfågeln är visserligen ett ego, men å andra sidan är hans mamma död (såklart!) och pappan inte mycket till tröst.

Även här följer Läckberg Morden i Midsomer och den äldre brittiska deckarmallen. Man aktar sig noga för samhällskritik men vinner ändå publikens hjärtan genom att med våld attackera den främsta symbolen för orättvisorna: överklassen. Den finns alltid med, alltid så snål, vresig och utnyttjande, att den förtjänar döden.

 

Arbetarklassen skildras på två sätt: Fiskargubbar och liknande med handfasta traditionella manliga yrken är hederliga och rena. Städerskor, däremot, har slappt handslag, oklädsamma frisyrer och är lite korkade. Kvinnor utan status – hårfrisörskor eller innehavare av små pyckebutiker med krimskrams – är vulgära, otrevliga och har dålig smak.

 

Kriminalromanen brukar försvaras som den enda samhällskritiska genren vi har kvar. Visst finns det många exempel på det – Maj Sjöwall och Pär Wahlöös romansvit är fortfarande stilbildande, inte minst internationellt. Men det finns mycket som ger stöd åt påståendet att kriminalromanen än oftare är djupt konservativ. Ett enskilt brott är ju alltid individuellt, men tittar man på ett lands kriminalitet ser man strukturer som har med klass och kön att göra.

Läckbergs böcker är renons på politik, samtidigt som hon speglar en hegemonisk syn på världen: man ska inte sträva efter mer än man har, medel-klassen är norm och moderskapet är alltings nav. En trygg förklaring. Och ett koncept som säljer – överallt.

SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler