ÅSIKT

Nya möten med persisk poesi

Magnus William-Olsson läser ett imponerande tvåbandsverk

1 av 5
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Relationen till perserna har en särskild lyster i den västerländska kulturhistorien, eftersom de var så viktiga då antikens greker formade idén om sig själva och sin identitet. I en av västerlandets grundstenar, Herodotos Historia, finns en episod som vackert exemplifierar detta. Där berättas om den omåttligt rike kung Kroisos (Krösus) och hans kamp med å ena sidan ödet, å den andra – perserkonungen Kyros. Kroisos hade en särskilt älskad dövstum son. När ödet lät perserna storma den övermodige kungens fäste rusar en fiende emot honom med draget svärd. Sonen ser det och utropar ”Människa! Döda inte Kroisos.” Därefter kunde han tala under återstoden av sitt liv. I den persiska fienden mötte han alltså människan, enligt greken Herodotos, och chocken bröt fram i honom som tal.
 

Likartade möten, omvälvande och mirakulöst talbringande, har flera av den moderna västerländska litteraturens symbolgestalter haft med persisk kultur. Goethe är väl det mest kända exemplet men också svenska 1900-talsdiktare som Gunnar Ekelöf och Willy Kyrklund formade sina estetiker i förhållande till den persiska litteraturen. Och ändå har den varit underligt undanskymd i svensk utgivning. Visserligen har vi Eric Hermelins 25 band av översättningar, men baronens extrema stil har möjligen mer hindrat än främjat en publik spridning av verken. Under senare år har en del gjorts, men om den samtida arabiska poesin är en allt vanligare referens hos yngre svenska poeter, så förefaller den persiska poesin fortfarande främst vara en angelägenhet för experter.

I ett försök att bryta denna tendens har förlaget Molin & Sorgenfrei givit ut två vackert formgivna volymer med titlarna Den persiska litteraturen. Den ena bär undertiteln Översättningar av Bo Utas den andra Essäer av Bo Utas.

Det hela kretsar alltså kring den numera emeriterade professorn i iranska språk vid Uppsala Universitet, vid sidan av Hermelin den kanske enskilt viktigaste introduktören av persisk litteratur i Sverige. Översättningarna rymmer exempel allt ifrån nationaleposet, Shaname, Kungaboken, från tusentalet , över diktare som Omar Kayyam, Rumi och Hafez, till moderna klassiker som Mohammad Ali Jamalzaade, och Forrugh Farrokhzaad. Essäerna visar en lika imponerande spännvid, från förislamisk litteratur över den stora sufiska diktningen till moderna strömningar i 1900-talets litterära Iran. Jag har lärt mig ofantligt mycket av att läsa dem.

Och ändå förefaller det mig som om Bo Utas i sin gärning på ett problematiskt vis upprepar Herodotos gamla hållning. Den att spegla sig i det främmande.
 

Jag saknar språklig kompetens att jämförande bedöma hans tolkningar, men den syn på översättningens konst som ligger bakom dem utläggs i två intressanta essäer, och här är jag i djupet oenig.

Den första börjar: ”Kan persisk poesi översättas? Det är naturligtvis meningslöst att ta den frågan bokstavligt. Det enda möjliga svaret vore då ett okvalificerat nej! Vad jag avser att behandla är mer exakt: i hur stor utsträckning kan persisk poesi överföras till svenska – och i någon mån andra kulturfrämmande språk?”

Frågan om poesins översättarbarhet, som har varit aktuell åtminstone alltsedan mötet mellan judiskt och grekiskt på 300-talet före Kristus, är upphov till en allt annat än oskuldsfull dispyt. Den ena sidan hävdar att det finns en mening bortom dikten, som kan kläs i olika språkdräkter. En sak kan sägas på flera sätt. Den andra, som ytterst lutar sig mot Guds egen skrift på stentavlorna, hävdar tvärtom att meningen är immanent i dikten, ända ut i bokstävernas själva form och läten. Dikten är absolut, precis som Toran och Koranen. Den kan uttolkas, men aldrig översättas.
 

Bo Utas sluter sig alltså till den senare hållningen. Men löser inte de fundamentala skillnader han åberopar, de mellan original och översättning och mellan persiskt och svenskt, upp sig ett moln av andra, mer precisa skillnader när man tittar närmare på dem? I synnerhet vad gäller poesi är ju skillnaden som sådan grundläggande. Det är inte bara sant att en persisk dikt är något annat för en iranier än för en svensk, den är också annorlunda för varje enskild iranier och varje enskild svensk, liksom dikten är en annan den andra gången man läser den än den var den första. Poesi är, vill jag hävda, varken bortomspråklig eller absolut språk, utan ”språket i dess högsta potens”. Dess storhet ligger varken i att den kan eller inte kan översättas, utan i att den tillåter oändligt många olika översättningar. Inför dikten är man alltid ensam och oense.

Det är därför poesin – språket när det i alla avseenden är som möjligast – ger en oöverträffad utgångspunkt för den som vill tänka på frågor om det främmande och det egna. Den som speglar sig i diktens skillnad ser inte den andre som sig själv utan sig själv som en annan.

I så mening vill jag inte bara hävda att dikt är översättbar, utan att den alltid är översatt. Bo Utas egna, utsökta dikttolkningar tycks mig vackert exemplifiera just detta. De ständigt prövande och uppslagsrika sätt på vilka han återskapar de persiska dikterna, vittnar om att de alla från begynnelsen längtat efter att få slå ut också på vårt norröna tungomål.

Poesi/Essä

» Den persiska litteraturen. Del 1: Essäer. Del 2: Översättningar.

Av Bo Utas Förlag: Molin & Sorgenfrei