ÅSIKT

Olympiabyn – en flopp för London

Madeleine Levy om social rensning, turistflykt och notan för olympiaden

1 av 4
Olympiabyn kommer i slutänden att kosta skattebetalarna 5,9 miljarder pund mer än beräknat. Här en flygbild över Olympiabyn i Stratford, östra London.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

London laddar inför olympiaden. Men många har redan fått sina gulddrömmar krossade. Till exempel tror man att antalet långväga turister bara kommer att uppgå till en tiondel av dem som kom under samma period förra året.

Därför säljs nu hotellrum för 30 procent under normalpris, teatrarna tvingas rea ut sina biljetter och privatpersoner som hoppades finansiera semestern genom att hyra ut sina hem blir snuvade på konfekten. Även annonsmarknaden, vilken förutspåddes bli värd 275 miljoner pund (cirka 3 miljarder kronor) har trillat ner till normalnivå.

Egentligen är alla Londonbor förlorare i de här spelen. Och då talar jag inte bara om de praktiska problemen – med resvägar till jobbet på flera timmar och missiler som mot invånarnas vilja placeras på deras bostadshus. Nej, det verkliga problemet är själva Olympiabyn. En sällan omtalad, men riktigt snuskig skandalhistoria.
 

Stora sportevenemang tenderar att på sikt dränera värdstäderna. Ett av undantagen är Los Angeles och man bestämde sig därför från brittiskt håll för att inspireras av Kalifornien-modellen och låta byggena bekostas av den privata sektorn. Problemet var att när det var dags att håva in pengarna stod det 2009 i kalendern och marknaderna hade kraschat. Det fanns inga privata pengar att hämta. Men en Olympiaby måste det ju ändå bli. Precis som med bankerna fick man skjuta till pengar från statligt håll.

Bara själva byn kostar i slutänden skattebetalarna 5,9 miljarder pund extra. De privata investeringarna kommer att täcka endast 2 procent av de totala olympiadkostnaderna. Sammanlagt blir utgifterna som belastar stadsbudgeten förmodligen över 20 miljarder pund, eller 10 gånger mer än vad som först utlovats.
 

Frågan är vad det brittiska folket som betalar för kalaset får för pengarna. Bland annat var det sagt att 11 000 nya bostäder skulle skapas. Men det verkar nu osäkert. Av de 3 000 som hittills byggts ska i alla fall 1 500 förvandlas till så kallad ”affordable housing”, hem med reducerad hyra för familjer med små inkomster. Sedan det löftet gavs har man emellertid sett till att ändra definitionen av ”affordable” – i dag kan det betyda ända upp till 80 procent av marknadsvärdet. Detta kommer att placera lägenheterna långt utom räckhåll för de familjer som i dag befolkar områdena kring Olympiabyn – som hör till landets fattigaste.
 

Vad mer kan man räkna med? Framför allt ännu fler kostnader.

Friidrottsstadion kostade drygt 5 miljarder kronor att bygga men kommer att hyras ut till en fotbollsklubb med förlust. Det är, återigen, skattebetalarna som får stå för mellanskillnaden. Velodromen, med plats för 6 000 åskådare, riskerar att bli en ännu större förlustaffär. Som författaren Will Self påpekat finns det redan en annan mycket mindre velodrom i södra London som hotas av nedläggning. Cykling drar inte längre någon stor publik.

Det har egentligen protesterats förvånande lite med tanke på åtgärdernas omfattning och konsekvenser. Men de senaste veckorna har motståndsgrupper som Counter Olympics Network intensifierat sina aktiviteter, och i morgon kommer en stor motdemonstration att äga rum. Häromveckan debatterade just Will Self spelens kostnader under Londons litteraturfestival. På plats fanns både vältaliga journalisten Anna Minton, författare till boken Ground Control, och Saskia Sassen, kanske den mest betydelsefulla samtida urbanisten och en av världens främsta intellektuella.
 

Det har framkommit att de första delarna av Olympiabyn redan sålts. Men inte till the Welcome Trust som erbjudit sig att bygga en vetenskapspark med två universitet, ett museum och 7 000 subventionerade hem. Utan till ett konsortium lett av Qatars härskarfamilj. De planerar för lyxbostäder enligt samma modell som i Docklands, några kilometer bort. Områden där den typiska londonska mixen av olika samhällsgrupper som lever sida vid sida har ersatts av socialt rensade zoner där ständigt undantagstillstånd råder. Man får inte cykla, åka skateboard, fotografera eller filma och alla former av politisk protest är totalförbjudet, inklusive demonstrationer och försäljning av Big Issue (Londons motsvarighet till Situation Sthlm). ”Helt i den olympiska andan” ironiserade Minton, och fick medhåll av Sassen som konstaterade att demokratin på detta sätt utplånas, rent fysiskt, från allt större delar av staden.

Londons klottrare uttrycker sig ännu rakare än så. ”Fuck the Olympics” är budskapet som de senaste veckorna sprejats på stadens väggar.