ÅSIKT

Fullt på köpfesten

Anna-Maria Sörberg om varför de rosa pengarna inte befriar

Det finns en uppfattning om att hbt-kollektivet inte bara har mer pengar att röra sig med utan även är pigga på att spendera dem. I verkligheten tjänar homosexuella män mindre än heterosexuella.
Foto: AP AP
Det finns en uppfattning om att hbt-kollektivet inte bara har mer pengar att röra sig med utan även är pigga på att spendera dem. I verkligheten tjänar homosexuella män mindre än heterosexuella.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det fanns ingen hejd på optimismen kring hbt-frågorna runt millenieskiftet.

Socialdemokratin drog tillsammans med olika organisationer igång ett kraftfull projekt mot diskriminering. Med lagstiftning skulle attityderna i skola och arbetsliv förändras i grunden. Relationerna mellan arbetstagare i det offentliga, mellan elever och lärare och till och med inom hierarkiska organisationer som militär och polis skulle regleras så att människor inte längre skulle fara illa på grund av sin sexualitet – och så småningom inte­ heller på grund av en överskridande könsidentitet. Näringslivets bidrag till frihetsprojektet hette Rosa pengar.
 

I Jens Liljestrands reportagebok Made­ in Pride (Timbro 2002) berättades om hur homosexuella ”sitter på väldiga resurser”, både i form av pengar och kulturellt kapital. Detta kapital skulle kunna användas till att ”en gång för alla röka ut fördomar och homofobi”. Gay­entreprenörerna hyllades som en viktig kraft och man såg det samlade gaykapitalet som en politisk möjlighet – om main­streamföretagen bara kunde inse vilka vi var.

Kommersialiseringen av hbt-identiteter bejakades på bred front och integrerades i jämställdhetsarbetet.
 

När Timbro och Företagarna nu under årets Pride presenterar en uppdatering av den historiska lanseringen har deras vision om en ny, marknadsorienterad homo­rörelsen blivit verklighet. Begreppet rosa pengar är vardagsmat på näringslivssidorna. Gay har blivit hbt och vi lyfts fram som extra bra på att spendera och resa. Att det finns företag som är intresserade av att hitta nya kundsegment förvånar knappast. Det ytligt attraktiva i annorlundaskapet har en given plats för att tillfredsställa en norm byggd på längtan efter ett lite skojigare liv – inom ramen.

Och absolut, ett vitt, svenskt bögpar som tar in på Scandic eller Hilton har det idag många gångare lättare än för tio år sedan. Liksom det lesbiska paret i 30-årsåldern med fast jobb och barn, som söker lån till bostadsrätten. De är förmodligen till och med extra önskvärda som konsumenter, eftersom de liksom påminner om att samhället är tolerant.
 

Men det handlar om en specifik grupp. De homosexuella, vita, bemedlade män och kvinnor som reser, trendsätter varumärken och spenderar mer pengar än heterosexuella får säkert större respekt från företagen.

Men tiden för att kalla rosa pengar för del av ett politiskt befrielseprojekt måste ändå vara förbi. I dag vet vi, både i verkligheten och statistiskt, hur begränsat det kommersiellt gångbara är. Ekonomiska skillnader fortsätter att vara lika avgörande för hbt-personer som i resten av samhället. En framgångsrik skidstjärnas möjligheter och mod att komma ut hänger samman med ekonomisk status och årsinkomst, men inte nödvändigtvis med ett politiskt projekt eller ens med kamp.

Idén om de rosa pengarna borde i dag inte vara­ starkare än de undersökningar som visar att homosexuella män som grupp tjänar mindre än heterosexuella. Eller att lesbiska par har 20 procent lägre inkomst än heterosexuella.
 

Ett projekt som utgår från köpkraft kan inte handla om politisk kamp. Den stora insikten kvarstår: att vissa hbt-personer har blivit rikare och fått mer pengar att röra sig med är inte längre grund för ett politiskt framgångsprojekt. Det berättar inget om hur situationen ser ut för dem som inte passar in i köpfesten.
 

(Timbros rapport om Rosa pengar är en uppföljning från 2002 och presenteras tillsammans med Företagarna under Stockholm Pride, torsdag 2 augusti).

Anna-Maria Sörberg