ÅSIKT

Dödsfiender

Trita Parsi om maktspelet som kan leda till krig

1 av 3
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu försatt ingen tid. Bara 25 minuter efter den fasansfulla terrorattacken mot israeliska turister i Bulgarien pekade han ut Iran som skyldigt. Israel har till dags dato inte presenterat några offentliga bevis, fast man säger sig ha dem. Källor i Pentagon meddelar mig att USA har en annan syn på saken. Amerikanska bevis pekar på Hizbollah, som ju stöds av Iran, men inte är Iran.

Men Netanyahus påstående är inte nödvändigtvis helt tokigt. Iran kan vara skyldigt, med tanke på det pågående underrättelsekriget mellan Israel och Iran, ett krig som Israel trappade upp rejält när man började avrätta iranska vetenskapsmän. I ett försök att förhindra att attacken i Bulgarien ska leda till vidare upptrappning och krig säger Vita Huset nu att den var en hämnd för avrättningen av Irans vetenskapsmän.
 

Det dagliga grälet och hoten mellan Israel och Iran kan ge intrycket att dispyten är ännu en evigt pågående Mellanösternkonflikt med så djupa rötter att ingen längre kan skönja dess ursprung.

I själva verket har de två folken en tusenårig historia av i huvudsak goda relationer som sträcker sig ända fram i modern tid.

Under Shahens tid var Israel och Iran nära allierade. Samförståndet byggde på att man hade gemensamma fiender i Sovjetunionen och i de militanta arabländerna.

Problemet var att själva basen för denna allians hotades så snart något av de två länderna lyckades förbättra relationerna med sina grannar. Och eftersom den arabisk-israeliska fiendskapen låg djupare än den arabisk-persiska så var den judiska statens behov av Iran större än Teherans behov av Tel Aviv. Därför skulle också varje förändring som underminerade basen för alliansen antagligen gynna Iran mer än Israel.

Därför var det också logiskt att det var Iran som skakade om alliansen, när landets makt ökade under 1970-talet.

Shahen förstod att vapen och olja inte ensamt skulle kunna göra Iran till den dominerande makten i Persiska viken. Man måste också ses som en legitim förhandlingspart i arabernas ögon. Men man kunde inte få till stånd bättre iransk-arabiska relationer så länge Iran behöll sina nära band till Israel. Därför började Shahen nu distansera sig från Israel. Och med den islamistiska revolutionen förstärktes drivkraften bort från den persisk-judiska alliansen.
 

Israeliska strateger, vägledda av David Ben Gurions så kallade periferidoktrin – som gick ut på att knyta allianser med staterna i Mellanösterns periferi för att försvaga de nära grannarna – kämpade med förlusten av Iran. De gemensamma hoten mot Iran och Israel existerade ju fortfarande, resonerade man. Därför borde samarbetet fortsätta.

Under hela 1980-talet försökte Israel med viss framgång knyta band med Khomeinis Iran. 1980 tryckte till exempel israelerna på för att få Washington att tala med Iran, sälja vapen till Iran, och att inte fästa avseende vid Irans anti-israeliska retorik eftersom man insåg att retoriken inte rimmade med den faktiska politiken. Dessa ansträngningar kulminerade med Iran-Contras-skandalen, ett israeliskt initiativ som syftade till att få Khomeinis Iran tillbaka i en strategisk allians med väst.
 

Med Kalla Krigets slut kom också slutet på den kalla freden mellan Israel och Iran. Iraks krigsförlust 1991 och Sovjetunionens kollaps skapade bättre säkerhet för både Israel och Iran – men det gjorde också båda staterna mer fria att göra som de ville.

När Irak inte längre balanserade Iran skulle perserna bli det nya hotet, argumenterade nu de israeliska hökarna. Sent 1992, innan Iran inlett sitt stöd till radikala palestinska grupperingar, började det israeliska arbetarpartiet offentligt beskriva Iran som ett hot mot Israels existens. Man sa nu att den anti-israeliska retoriken faktiskt uttryckte vad de iranska makthavarna ville göra.

Hotbilden liknade mer en profetia än faktisk verklighet, men den gjorde tydligt att periferidoktrinen inte längre var aktuell. Tvärtom, för att övertyga en skeptisk israelisk offentlighet om att fred kunde skapas med de arabiska grannarna var det nu nödvändigt att blåsa upp hotet från perserna.
 

Iran var vid denna tid mer intresserat av fredsmäklande med Washington än av att förgöra Israel. Mullorna ville ha en nyckelroll i det politiska spelet kring Persiska viken. Och den legitimitet Iran sökte fanns inte längre hos araberna, utan i Amerika. Teheran trodde att deras dolda samarbete med Washington under 1991 års gulfkrig skulle återgäldas genom en inbjudan att delta i den regionala maktfördelningen efter kriget. Men när Washington under George Bush den äldre slog fast att Saddam Hussein fick vara kvar för att balansera Iran, drog Teheran slutsatsen att man kunde få inflytande i regionen endast genom att utmana USA:s politik.

Den amerikansk-israeliska satsningen på att skapa en ny ordning i Mellanöstern byggd på uteslutning och isolering av Iran drev Teheran att göra sin anti-israeliska retorik till politik. Iran började stödja våldsamma palestinska grupper för att på så vis underminera amerikansk-israeliska ansträngningar på dess svagaste punkt: den palestinska fredsprocessen.
 

Sedan dess har den iransk-israeliska rivaliteten varit den överordnade konflikten i Mellanöstern. Medan Iran kommer allt närmare möjligheten att bygga kärnvapen, vilket Israel fruktar skulle ändra maktbalansen i regionen till Irans fördel, har risken för direkt konfrontation ökat. Eftersom det saknas en seriös, uthållig och tålmodig diplomati kan nu den minsta gnista tända ett fullskaligt krig. Precis som det gjorde i Sarajevo 1914.

Trita Parsi
Översättning: Joar Tiberg