ÅSIKT

Frida Uhl - både kabarédrottning och författare

1 av 2
Två bilder av Frida Uhl. Överst en teckning ur New York Times från 1915 och ett foto från 1934 då hon var 52 år. Foto: Scanpix.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Frida Uhl är för de flesta av oss numera mest känd för att hon var August Strindbergs andra hustru. Men egentligen är det som tidstyp hon och hennes liv intresserar. Det ska jag förklara.

Äktenskapet med August Strindberg lämnar jag åt sidan. Till det vi Strindbergintresserade redan läst många gånger lägger Buchmayr knappast något nytt. Men då Buchmayr skrivit en bok, rak, kunnig, mindre ideologisk men med ordentliga citat ur hennes brev och för oss okända skrifter, framträder Frida Uhl för läsaren som en i sin tid – och från sin klass – typisk gestalt.

Till omslagsbild har förlaget valt en av Arnold Gerthus tjugotalsbilder av ”kvinna som vamp”. Kändast är nog hans Greta Garbo-stuk från 1925 (som sägs ha bidragit till att göra henne till mytisk figur). Just detta foto var för tiotalet år sedan omslagsbild på Monica J. Strauss biografi över samma Frida Uhl: Cruel Banquet: The Life and Loves of Frida Strindberg. Frida Uhl hade säkert själv valt just den bilden om hon levat. Men den förminskar henne. Hon blir mindre komplicerad och mindre typisk som gestalt. Jag hade nog i stället valt den porträtteckning ur New York Times år 1915 som Buchmayr återger på sid 300. Där är hon en mer militant kvinnotyp.

Uhls familjebakgrund är dåtida wiensk. Fadern är efter en radikal ungdom kungligt-kejserligt central i Wiens kulturliv. Han både hjälper och stäcker sin dotter i hennes journalistiska yrkesval. Han och modern har båda assimilerad judisk anknytning och ligger i hätsk separation från varandra. Frida koncipierades inte i kärlek utan på studs i en tillfällig kontakt. (Att fadern – som Strindberg påpekade – hade en antisemitisk hållning måste ses i tiden, och var varken ”självhat” eller det som generationen därefter blev virulent antisemitism.)

Frida Uhl tog klivet rakt från klosterskola till konstnärligt bohemliv. Bilden av henne blir tydligare om man tar fram två andra skrivande ”bohemkvinnor” ur dåtidens Ferkel-krets. Laura Marholm (gift med den ur svensk litteratur helt orättvist bortsuddade Ola Hansson) och Dagny Juel (Aspasia för Strindberg) periodvis gift med Stanislaw Przybyszewski. Av Buchmayrs Frida Uhl-citat framgår dock att de båda var litterärt intressantare än Frida Uhl.

Men för dem liksom Frida Uhl var det för samtiden (den manliga) mest deras sexuella frigjordhet som gjorde dem omtalade. Jag tror kanske inte det är så helt annorlunda i dag. Även om jag inte riktigt hört att kvinnor inte bör ha haft mer än tre älskare (Hjalmar Söderberg) är det också bland nutida radikala svenska intellektuella en tydlig olikhet mellan hur män talar (”madrass”) om en kvinna i gruppen som mer eller mindre periodvis lever ett aktivt sexualliv och om en man (”kvinnotycke”).

Visst känner jag igen henne som typ. Mötte henne på Freden på femtiotalet. Då hörde jag just den hennes replik Ezra Pound återgett från London där Frida Uhl hade konstnärlig nattklubb/kabaré före första världskriget:

– Ligga med dig kan jag väl, men tala med dig! Det finns gränser.

Frida Uhls liv blev skandalberömt. Där fanns allt som också skulle ekat i nutida svensk press: växla män och passioner som länder och kontinenter, dra vapen för att skjuta älskare, söka placera förfalskad konst, fly från skulder, lämna sina barn till sin mor och sedan glömma bort dem för år i taget. Augustus John skildrar med skräckblandad förtjusning i sin självbiografi hur hon med könet som drivkraft slår klorna i honom.

I litteraturen möter man henne hos Strindberg och på scenen hos honom och Wedekind och Arthur Schnitzler. (Men Strindberg skriver henne mjukare och med förståelse. Glöm inte det!)

Dock mitt bland allt det hon försökte göra och gjorde (skriva filmmanus i New York till exempel) finns åtminstone två insatser som lyfter långt förbi små skandaler och allmänt bohemeri: I London startade och drev hon helt skandalöst polisen till trots dess första konstnärliga kabaré: The Cave of the Golden Calf, a Cabaret Theatre Club. Den skulle vara en motsvarighet till Chat noir i Paris eller Überbrettl i Berlin. Med den, dess dekor och uppträdanden, bröt avantgardismen, den litterära och konstnärliga modernismen in i det post-viktorianska England: Paul Gaugin, Eric Gill, Jacob Epstein, Wyndham Lewis, Ezra Pound. Och där satte hon upp såväl ”de sina” August Strindberg och Frank Wedekind som andra vilka kunde släppa in luft och ljus i det då anständiga brittiska kvalmet.

Frida Uhls Strindbergs andra hustru (översatt till svenska av Karin Boye) har kommit på flera språk. Den är – som vi alla läsare vet – just så betydelsefull som Thomas Mann och Knut Hamsun en gång skrev.

Visserligen skarvade hon till, strök och fabulerade. Den är inte ett polisprotokoll; eller rättare boken är just lika tvetydig som ett sådant. Men just därför är hennes skrift nog den bok om August Strindberg som gjort honom mest levande för oss.

SAKPROSA

Madame Strindberg. Oder Die Faszination der Boheme

Friedrich Buchmayr, Förlag: Residenz Verlag