ÅSIKT

Närkamp med makten

Kriminologen Magnus Hörnqvist försöker reda ut maktbegreppet i ny bok

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Jag vill ha makt” sa Mona Sahlin i en tv-intervju i våras när frågan om hennes framtid kom upp. När tidskriften Fokus årligen rankar Sveriges makthavare är verbet detsamma: makt är något man har, i högre eller lägre grad.

Men vad är i så fall detta åtråvärda objekt, denna makt? Ligger det inte en felsyn, en ideologisk illusion, just i föreställningen om makten som ett innehav? Något i den stilen skulle i alla fall Michel Foucault ha hävdat: Det går inte att ringa in och peka ut makten. Makt är ett skeende.

Jag gissar att Foucault är den mest refererade och citerade teoretikern i svensk humaniora och samhällsvetenskap under de senaste trettio åren. Oavsett vad man tycker om hans tänkande är den populariteten inte oproblematisk. Till sist förvandlas namnet till ett slags lösenord som träder i argumentationens ställe.

Desto viktigare då att återvända till källan och gå i närkamp med Foucaults begrepp. Det är precis vad kriminologen Magnus Hörnqvist gör i En annan Foucault: Maktens problematik. ”Foucaults främsta bidrag ligger på det begreppsliga planet – i distinktionen mellan repressiv och produktiv makt”, hävdar Hörnqvist. Repressiv makt innebär att något förhindras (hembränning, sex med minderåriga, fortkörning), produktiv makt att något framkallas (gudfruktiga undersåtar, telefonköpande tonåringar, pensionssparande arbetare).

I förlängningen av idén om maktens produktivitet ligger en fundamental kritik av individen. Individen bör, som Foucault själv formulerar det, inte förstås som ”ett slags grundläggande kärna, en primitiv atom som makten appliceras på eller slår mot, som någonting för makten att lägga under sig eller krossa. I själva verket är en av maktens första effekter just det som får en kropp eller olika gester, diskurser och begär att identifieras och konstitueras som individer”. Den individ jag är – eller Mona Sahlin också för den delen – skulle alltså inte vara något annat än en effekt av maktutövningen.

Hörnqvist är skeptisk till den tanken eftersom den tycks omöjliggöra Motståndets möjlighet, som det sista kapitlet heter. I mina ögon resonerar han lite fyrkantigt både här och på andra håll: det är som om distinktionerna, definitionerna och den i förväg bestämda agendan ofta ställer sig i vägen för det intressanta och dynamiska hos Foucault. För säga vad man vill om Foucault, motsägelsefri och konsekvent är han inte.

Om  det är mer fruktbart att kombinera Foucaults tänkande med Marx, vilket Hörnqvist argumenterar för, än med Nietzsche och Deleuze, vilket han argumenterar mot, är naturligtvis en öppen fråga. Men att det valet skulle motivera anspråken på att lyfta fram en annan Foucault är lite svårt att se. Jag vet inte ens se vilken den förste skulle vara.

FAKTA

SAKPROSA

En annan Focault: Maktens problematik

Magnus Hörnqvist

Förlag: Carlssons