ÅSIKT

På VH1 är tonåringen alltid kung

Kanalen är ett smörgåsbord sex, lyx och sprit - och fiskdammar i Ystad

Gott och blandat på VH1. Foto: Scanpix
Gott och blandat på VH1. Foto: Scanpix
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

VH1 är tv-kanalen som serverar bilder dygnet runt. Tiden är upplöst och mjuk. Mitt i en värld där sport, tävlingsprogram och nyheter hela tiden ändrar kostym och frisyr förblir VH1 en evergreen. Nu byts olympiadsändningarna ut mot nästa arena för atleter. Men VH1 är konstant. Dess locktoner är som sirenerna som lockade sjömännen. Kanalen gungar fram som ett spökskepp i planetens tv-rutor. En populärmusikens Poltergeistponton. Balsamerad och parfymerad.

I vår hetsiga tid är detta likt ett reservat, en romantisk ruin mitt i stressbrusets rök. Ett anakronistiskt unikum. Den flyter fram som om den rann ut ur en Dalí-klocka. Tiden brinner ljudlöst. Allt verkar ha hänt. Det påminner om ett ultramodernt museum. Allt har hänt och allting upprepas. Om en liten spikögd figur från en annan planet skulle få in kanalen skulle den varelsen gripas av komplett svindel. Här syns människor som lever i en värld där all tid är fritid eller partytid.

VH1 är som en röntgenskiss av en hedonistisk metropol utan namn där alla njutningar serveras utan bokstavsordning. Ett smörgåsbord av sex, lyx, sprit, hemliga kemikalier och specialeffekter som får

alla bibelns brinnande buskar och tåg genom hav att påminna om valborgsmässoeldar och fiskdammar i Ystad.

Ålder och kön har givetvis också upplösts. Välståndet prunkar obscent. Många artister ser ut att ha skaffat sig minst dubbla uppsättningar av några av de viktigaste kroppsdelarna. Samtliga förblir 26 år gamla. De föds så och de avlider aldrig. Videohimmel eller videohelvete? Mera som en roterande spegelvärld som lite vagt erinrar om hur vi i fasa och feberglädje kan önskedrömma hur vår egen värld kunde bli.

Det närmaste man kommer bildmässigt om man jämför är tidskrifter som Vogue, Elle&Co.

Så växer det fram en glamourbild som kokar längs ett löpande band. Sakta sväller allt. Helt logiskt också. I en tid då tonåringen är evig kung och drottning. Ett pubertalt och febrigt temperament som kan föra tankarna till syntetiska mardrömsfilmer om femtiotalet som The Truman Show. Fast i VH1 i dyrare, dunklare och digital tappning. Ingen åldras. Alla finns. Samtidigt. Som i en kolorerad kyrkogård där Queen, Elvis, Björk, Astrud Gilberto, Lady Gaga och The Beatles vilar sida vid sida i regnbågsrytmer. Tittar man i timtal känns det som att se de skarpa och glödande konturerna av Europa från satellit. Djupt där nere lyser stadskärnorna dygnet runt med neonlyster som aldrig slocknar. På samma sätt som Madonna och Chet Baker tindrar för evigt i korta videoklipp. Ännu tydligare är förstås efter ännu flera timmars tittande allt man aldrig får se.

Naturen. Haven. Ödetomter med skottkärror. Barnen. Landsbygden, Fabrikerna. Snickarna. Bagerierna. Alla djuren förutom flamingos och dekorativa leoparder. Alla myror, spindlar, abborrar, älgar, igelkottar och maktens mumier. Fast det är förstås inte så sexigt. VH1 är mest av allt en skenande labyrint av sex och signaler om en njutning som du också borde få del av. En hägring som lyser för alla som köper inbillningen att vi alla föds som 26-åringar och förblir sådana. Med kroppar som osar åtrå och elektricitet.

Kjell Alinge