ÅSIKT

’Jag vet – jag var där’

Borgströms och van der Kwasts ursäkter är märkliga och farliga

Studio ett konfronterade Claes Borgström och Christer van der Kwast angående fallet Thomas Quick, numera Sture Bergwall.
Studio ett konfronterade Claes Borgström och Christer van der Kwast angående fallet Thomas Quick, numera Sture Bergwall.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

RADIO De som inte var med ska bara hålla tyst. De kan inte veta, inte förstå.

Så sa, med olika ordvändningar, både Claes Borgström och Christer van der Kwast i gårdagens Studio ett special, som handlade om fallet Thomas Quick.

Det är en märklig, farlig, uppfattning.

De som dömer i domstol har inte varit med. Ingen utomstående granskare av ett rättsfall, det må vara journalister, poliser, JK, eller någon annan, har heller varit med – och då ska de inte kritisera. Brottsutredarna blir immuna.

I det läget har vi ett slags totalitär situation, där medborgarna blir försvarslösa mot rättsövergrepp.

Därför är det svårt att tro att Borgström och van der Kwast verkligen menar vad de säger. Snarare handlar det nog om att de är desperata.

Föga förvånande kanske, eftersom det också efter gårdagens radio­utfrågningar är svårt att dra någon annan slutsats än att de varit drivande i en gigantisk rättsskandal.

Bland annat konfronterade Studio ett van der Kwast med att läsa upp delar av ett förhör med starkt ledande frågor. Inget konstigt, tyckte van der Kwast. Så där går det till. ”Det är det här sättet man processar på när man inte har några andra möjligheter.”

Inte bara i fallet Quick, alltså, utan så snart man har problem placerar man ut ledtrådar.

Om det stämmer, hur många andra har snärjts med samma metod?

Quicks försvarsadvokat Claes Borgström sa att han bara följt Quicks instruktioner, men också att han principfast skulle ha avsagt sig fallet om han inte trott att Quick var skyldig. Vilket han alltså hela tiden gjorde. Trots att det inte fanns uns av teknisk bevisning, trots ledande frågor och undangömda förhör som talade till Quicks fördel, trots att Quick kunnat läsa in sig på fallen i tidningarna, trots att han var starkt drogberoende och trots att flera av dem Quick påstod sig ha mördat i själva verket levde.

Det är ju annars omständigheter som väl fått den spanska inkvisition­en att tvivla en smula.

Men inte Borgström. Han var nämligen med och vet därför saker som ingen utomstående vet.

Vilka saker det är kan han dock inte berätta, för då kanske Quick buras in igen, och det tillåter inte Borgströms heder.

Men tro mig, jag vet ty jag var där. Med detta ska allmänheten låta sig nöja.

Så är det också Borgströms enda rimliga förvarslinje. Det är ju trots allt måttligt belastande för Borgström att idiotförklaras. I alla fall jämfört med att gå till historien som försvararen från helvetet, som avsiktligt medverkade till att fälla en man han visste var oskyldig.

I vilket fall är det svårt att tro att han har några mer lysande karriärutsikter framför sig.