ÅSIKT

Soliga minnen

Ulrika Kärnborg läser Per Wästbergs sorglösa memoarer: Oumbärlig kulturhistoria

1 av 5
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det kommer en tid då håret grånar och dagarna smakar aska, tillvaron får på en gång skarpare och luddigare konturer, då alltihop plötsligt är på fullaste allvar och samtidigt så löjligt meningslöst. Vi brukar kalla den fyrtioårskrisen.

Om just den farliga fyrtioårsåldern och åren precis efter handlar fjärde delen av Per Wästbergs memoarserie, Ute i livet. Likt Dante står författaren där, i mitten av sin levnads bana. Till det yttre är han en välbeställd man i sina bästa år. Han håller på att lämna sitt arbete som chefredaktör för Dagens Nyheter. Han har en hustru, författare även hon, två ”roliga” barn och vackert inredda hus som förevisas i veckopressen. Även sedan han lämnat DN är han en efterfrågad gäst på i stort sett alla societetspartyn, almanackan är fulltecknad. Då drabbas han plötsligt av den stora kärleken i kulturintendenten Anita Theorells person. Allt slås sönder.

Allt? Knappast. Det är mycket typiskt för Per Wästberg att även de mest omvälvande livsskeden framstår som bagatellartade när de gestaltas på en prosa lika estetisk och gammaldags sirlig som den omskrivna inredningen på Stora Skuggan, Djurgården. I kapitlen Mötas och Skiljas kan man som läsare urskilja en tydlig önskan att gestalta det svarta och sorgliga, men i längden vinner det pojkaktiga goda humöret ändå. Livslusten verkar omöjlig att kuva.

Det här lite stumma draget, en okänslighet maskerad till känslighet, är både en styrka och en svaghet hos Wästberg som författare. Den empati och klarvakenhet som präglar essäistiken i andra böcker, särskilt den som handlar om kufiska och udda författarskap i andra länder, gäller tyvärr inte det självbiografiska. Men så är Ute i livet också en väldigt officiell memoar, väluppfostrad på gränsen till det självutplånande, som en statsmans.

Åren verkar ha fört varenda litterär och politisk berömdhet i Per Wästbergs väg. Som ordförande, först för svenska, sedan för internationella PEN, kom han att resa över hela världen i ärenden som gällde tryck- och yttrandefriheten. Vissa avsnitt i liknar sidor kopierade direkt från Who is who: Tomas Tranströmer, Werner Aspenström, Olof Lagercrantz, Susan Sontag, Günter Grass, Nadine Gordimer, Norman Mailer, Arthur Miller, Robert Mugabe, Olof Palme, är inte bara yrkeskontakter utan blir så småningom nära vänner, vissa av dem frekventa gäster på Stora Skuggan.

Name-droppingen gör läsningen lite tröttande, här finns ett överflöd av detaljer hela tiden, men var och när sker det väsentliga i Per Wästbergs liv? Tydligen mellan raderna. Det enorma engagemanget i Sydafrika och ANC – en fantastisk insats från Wästberg som indirekt ledde till att den svenska regeringen gick in och stöttade ANC med pengar beskrivs här – liksom vänskapen med en allt galnare Robert Mugabe, en vänskap som slutade med att Wästberg blev persona non grata i Zimbabwe.

Ändå saknas något. Ett genuint intresse för politikens växelspel kanske? Känslan av att något står på spel – på riktigt?

Med sitt liberala patos har Wästberg genom åren lyckats reta folk på både höger – och vänsterkanten. En av de värsta underlåtelsesynderna i vårt land är att vägra ta saker på allvar, och Wästberg odlar sin trivsamma von oben-attityd, varför han har fått utstå en del hån. Jag minns en recensionsrubrik från 90-talet, representativ i sin elakhet: Unge herr Bästberg.

I ett kulturliv präglat av brist på nästan allt, blir de som verkar födda med guldsked misstänkliggjorda. Wästberg kompletterar för säkerhets skull med en brasklapp för att markera att han känner till sin brist på svärta och beklagar den.

Expressens legendariske litteraturkritik Björn Nilsson kallar honom vid ett tillfälle en produkt av en knappt längre existerande borgerlig kultur. ”Jag märkte att ungefär så betraktade mig många – från en välvillig synvinkel eller hånfullt och avundsamt.” Men, skriver han, ”min läggning vetter åt en godhjärtad romantik, inte åt satir och vrede”.

Det sista är troligtvis sant. Ute i livet är en bok som andas djup välvilja. Här talas inte illa om en enda person. Det är denna ovanliga generositet, de varma beskrivningarna av levande och döda författarkollegor och de många levande tillbakablickarna på Stockholms förflutna som – trots invändningar – gör Per Wästbergs memoarer till oumbärlig läsning för alla som brinner för svensk kulturhistoria.

FAKTA

SAKPROSA

» Ute i livet. En memoar

Per Wästberg

Wahlström & Widstrand

Fotnot: Ute i livet är fjärde delen i Per Wästbergs memoarserie. De tidigare delarna är De hemliga rummen (2006), Vägarna till Afrika (2007) och Hemma i världen (2010).

Per Wästberg

Författare och kulturkritiker.

Född 1933 i Stockholm.

Chefredaktör Dagens Nyheter 1976–1982.

Ordförande i internationella PEN 1979–1986.

Grundare av svenska Amnesty 1963.

Medlem i Svenska Akademien sedan 1997 på stol nr 12.