Stå upp för mångfald, ståuppare
Se utanför den egena begränsade världsbilden
DEBATT I somras arrangerades en ”grabbkväll” på ståuppklubben Fåfängan i Stockholm. Den marknadsfördes med texten ”Nu är det slut på tjafset!!! Grabbkvällen på Fåfängan fylld med brudar, bärs, bensin och kött!”. Vad tjafset handlar om får vi tyvärr inte veta. Cecilia von Strokirch var enda kvinna bland de sex på scenen. Hon presenterades som ”kvinnostycket”. Bakom arrangemanget står Janne Westerlund – en av grundarna till succén Stockholm Live på SVT.
Den svenska humorscenen har gjort enorma framsteg på många områden. Stand up har gått från att vara en väldigt liten scen med få klubbar centrerade i storstäderna till att snart ha en klubb i varje småstad. Svensk ståuppkomedi har egna program i tv och många av våra komiker är nu folkkära. Men trots att mycket hänt har scenen fortfarande inte lyckats ge kvinnor lika stor chans och utrymme.
Parallellt med ståuppscenen har seriekonsten rönt stora framgångar och ett flertal framgångsrika kvinnliga satiriker som Nina Hemmingsson, Liv Strömquist, Sara Granér och Nanna Johansson har fått stort genomslag. En konstform som av många länge setts som ett klassiskt manligt nördintresse har lyckats förändras till en mer jämställd arena. Den utveckling vi sett de senaste åren kan spåras i att nya förebilder uppstått som inspirerat fler att skapa själva i en organisk process. Det vore att ta i att säga att seriekonsten på något vis är färdig med sin omvandling men något i tonfallet har normaliserats.
Trots ett medvetet jämställdhetsarbete är den svenska seriekonsten i princip till 99 procent en vit kulturform. Ser vi till tre av serieförlagen Galago, Kartago och Koliks utgivning det senaste året är det snarare 100 procent, något som givetvis präglar tilltalet.
Till skillnad från serieskaparna så har ståuppscenen lyckats ge plats åt väldigt många utlandsfödda. Det kan bero på att ståuppen globalt alltid varit mångkulturellt och att det inte saknats förebilder på ett internationellt plan. Seriescenen i västvärlden återspeglar den svenska, även en seriefestival i USA eller Frankrike är en väldigt vit plats. Förklaringen ligger kanske i mytbilden om den ensamme manlige medelklasstecknaren. Fördomen om vem som skapar serier skapar en undermedveten blockering kring vilka som släpps in i sammanhanget och vilka som känner sig välkomna. I klarspråk en omedveten strukturell diskriminering.
Sett i det ljuset blir det onyanserade mottagandet av kritiken mot de rasistiska tonerna i Hergés serie Tintin i Kongo begripligt. Vi har helt enkelt inte nog med tecknade berättelser för att bryta mot normen av ett vitt kolonialt perspektiv. Även om det finns gott om roliga komiker som är kvinnor så är problemet detsamma. Idéer om att kvinnor inte pallar en jargong dikterad av manliga kollegor och att de helt enkelt inte är roliga skapar ett svårpenetrerat glastak.
Problemen är alltså olika men samtidigt smärtsamt lika. I slutänden är det de som har rollen att välja hur konstformerna ska representeras ansvar att hitta förebilder, att skapa mångfald och en välkomnande miljö för de som står utanför hegemonin.
Bokförläggare eller arrangörer av ståuppkvällar måste börja se utanför sin egen begränsade världsbild och sluta anta att det som inte är i det direkta blickfånget, det finns inte. Med makten att synliggöra kommer det ansvaret.
