Pleijels litteraturartiklar en del av nödvändiga samhällsdialogen

Vad ska man ha litteraturkritik till? Jag minns ett pinsamt besök på vårdcentralen där husläkaren sade ”Jaså, du är kritiker. En sådan där som går runt och är kritisk hela tiden, eller?” Den som jag då tyckte idiotiska frågan gav mig trots allt en tankeställare. För vad fyller egentligen det som vi brukar kalla för samtalet om litteraturen för funktion?

Samma problem brottas Agneta Pleijel med i sin nya bok, Litteratur för amatörer. Till karaktären är den en klippbok även om artiklarna, vilket noga påpekas, är ordentligt omarbetade. Vi bjuds på ett generöst urval av det författaren skrivit om litteratur under mer än ett halvt sekel. Innehållsmässigt spänner den över epoker och författarskap, från Anna Maria Lenngren i Sverige till Witold Gombrowicz i Argentina.

Under många år var Agneta Pleijel kritiker och kulturchef på Aftonbladet (1975–1979) och kom på det sättet att få viktiga inblickar i svenskt kulturliv. Som kritiker kom hon att bli tongivande, senare också en betydelsefull förebild och idol för många kvinnliga intellektuella ur min egen generation. Först efter uppbrottet från kulturjournalistiken debuterade hon som romanförfattare och efter det kom det stora genombrottet som dramatiker. Resten är historia. Eller litteraturhistoria.

Men om vi för ett ögonblick återvänder till dagskritiken, så är Litteratur för amatörer ett strålande exempel på hur sådan åldras. Här finns texter som känns kryptiska därför att saker de refererar till har fallit i glömska. Sedan finns det andra – bland dem en magnifik miniessä om ­Erik Axel Karlfeldt – som är tidlösa. Så snart skribenten lämnar dagsformatet och breder ut sig blir resultatet starkare texter. Ju tidlösare desto bättre. Hver gang. Något att tänka på för den som själv skriver tidningsartiklar.

Polemiken verkar ofta stendöd, i alla fall för en yngre läsare, eftersom de den riktar sig emot har tystnat eller gått ur tiden. Ekon från forna tiders blodiga kulturdebatter når en utan att ruska om. Möjligen är de intressanta som en påminnelse om tidsandans betydelse för kulturklimatet. Lärdomen man kan dra är att författare behöver både moralisk kompass och vanligt civilkurage för stå stadigt när opinionens vindar blåser.

Så vad ska man med kritik till? Pleijel kommer så småningom fram till ett svar. Att samtala om litteratur är för henne helt enkelt en del av den nödvändiga samhälleliga dialogen om livet och ”tillvarons insida”. Kollegan och vännen Birgitta Trotzig uttryckte samma sak på ett annorlunda vis när hon påpekade att ”kritikern och författaren står i jämnhöjd inför varandra”. Och det är just när Pleijel känner att hon står i jämnhöjd med en Susan Sontag eller en Peter Weiss som hon är som allra mest inspirerad, trollbunden inte bara av prosan utan också av deras märkliga livsöden, exilens problematik och främlingskapets.

Särskild lyskraft har hennes olika porträtt av Birgitta Trotzig, allra mest en intervju som gjordes för tidskriften Ord & Bild 1981. Man kan nästan se dem framför sig, i Pleijels sommarstuga, Trotzig lite framåtlutad mot den gammalmodiga bandspelaren som om den vore en levande varelse. Och frågorna är nästan lika intressanta som svaren, de talar om Gud, lidandet, modernismen, upproret och det vilda i konsten. Om nästan allt tycker de lika illa, det svenska normalitetsdillet, de protestantiska prästsönerna vid DN, slarviga och fördomsfulla läsare och det som går att sammanfatta med det tjusiga ordet nivellering.

Plötsligt säger Trotzig något som jag tror ger en nyckel till hennes märkliga och underbara författarskap. Kanske nyckeln till alla försök till konstnärligt skapande. Hon säger att dikten är ”det enda instrument som på vissa plan låter oss få reda på hur det verkligen är inne i människan. De allra flesta människor har inte ens uttryck för vad som finns inom dem. Och därför blir det inte förmedlat, ingen får reda på det. Det är därför jag talar om vikten av en verkligt ocensurerad litteratur, där den vilda upplevelsen finns.”

Den vilda upplevelsen. Ja visst, så heter den ju! Och Agneta Pleijel vet bättre än någon annan att det är den vi längtar till, både när vi skriver och när vi skriver om litteratur.