ÅSIKT

Svenska muslimer aldrig synliga i Vilks medieteater

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdrag granskning följde Lars Vilks under det antimuslimska SION-mötet i New York.
Uppdrag granskning följde Lars Vilks under det antimuslimska SION-mötet i New York.

Lars Vilks mediekonstverk börjar bli helt magnifikt.

Onsdagens Uppdrag granskning var rent av ett stycke konsthistoria.

Bravo.

Samtidigt blev det obehagligt uppenbart vad som saknas i Vilks ständigt pågående tv-teater.

För en månad sedan intervjuade jag Lars Vilks i hans hem i norra Skåne.

Jag försökte pressa honom på varför han egentligen skulle åka till den beryktade SION-konferensen i New York den 11 september. Hans svar var vaga, men till slut ­erkände han att han hade ”ett kort att spela”. Det fanns ett dolt motiv med hans besök.

Esset i rockärmen var alltså Janne Josefsson.

Det är lätt att begripa hur Vilks resonerade. Få journalister har så hög trovärdighet som Josefsson. Att ha honom bakom axeln är inte bara en sorts kvalitetssäkring av uppdraget – det är en förmildrande omständighet.

Men det är inte okomplicerat att bli en del av Lars Vilks konst. Han använde Uppdrag granskning som en ursäkt. Man kan uttrycka det hårdare – Uppdrag granskning hjälpte till att skapa nyheten om Lars Vilks i New York. Å andra sidan kan man säga att Vilks hjälpte Josefsson att wallraffa.

En sak är i alla fall uppenbar – Vilks behöver hjälp att dokumentera sin historia. Hur många gånger han än påstår att han ska redovisa sina erfarenheter så händer det uppenbarligen inte förrän SVT rycker ut.

Josefsson gjorde ett briljant program som rakt och okonstlat skildrade de intellektuellt skröpliga personerna bakom EDL, Tryckfrihetssällskapet och SION. Janne Josefssons ska inte klandras för att han är en del av Vilks konst. Det går inte att und­vika. Jag ingår själv i den.

Men jag börjar tycka riktigt illa om det. För i bakgrunden, i fonden på den medieteater han bjudit på i fem år finns något som aldrig visas.

De är aldrig någonsin i bild. Aldrig tillfrågade.

De svenskar som bekänner sig till islam.

De som alltid hälsar överdrivet artigt på sina infödda kolleger, de som inte vågar prata högt på tunnelbanan. De som manar sina barn att bete sig jävligt skötsamt nu så att ingen uppfattar oss som konstiga.

De har varit helt frånvarande i Vilks och medias konstfulla dans ända från början.