Ingen vinner

Det finns de som vill att Hillary Clinton ska vinna det amerikanska presidentvalet, eftersom hon är kvinna. Vad hon står för spelar inte så stor roll, huvudsaken är att männen får maka på sig. Kanske är det vårt tidstypiska ointresse för ideologi och verklighet som får så många att drömma om en Mrs Clinton i Vita huset.

Carl Bernsteins auktoritativa biografi Hillary Clinton – En kvinna med makt (översättning Göran Grip, Prisma) är ett exempel på hur impotent den politiska journalistiken är. Trots att Clinton är en veteran inom amerikansk politik – som juridikstuderande var hon med och förberedde ett riksrättsåtal mot Richard Nixon, hon deltog i kampanjarbetet för Jimmy Carter och gick som presidentlärling 1993–2001 – avstår Bernstein från att granska hennes politik och gärning. I fokus står i stället och som vanligt makarna Clintons privatmoral. Åren i Vita huset blir en fråga om uppförandekoder, vänskapsband, inbjudningslistor, rekryteringar till medarbetarstaben och strategiska överväganden för att blidka Washingtons sociala elit.

Det hade inte behövt bli trivialt om Bernstein lyft blicken och inte tagit USA:s korrupta politiska kultur för given. Han klargör inte ens vilka aktörer som pumpat in alla dollar i Clintons olika kampanjer genom åren och vad de lovats i utbyte. Det går inte att vinna ett val i USA – på någon nivå – utan att man har storföretagen och de penningstinna lobbyorganisationerna på sin sida. (Det säger en hel del, att den svenska borgerligheten har just detta land som sitt demokratiska ideal.)

Hillary Clinton är vapenindustrins presidentkandidat, ingen annan har erhållit så stora bidrag som hon i trygg förvissning om att det är välinvesterade pengar. Som den amerikanske journalisten Paul W Lovinger konstaterar (www.commondreams.org), protesterade hon aldrig mot makens alla krig, attacker och invasioner: Afghanistan, Bosnien, Colombia, Haiti, Irak (1993, 1996, 1998), Somalia, Sudan och Jugoslavien. Som en av de sista har hon försvarat Bushs ockupation av Irak, även om hon i dag går till val på att göra slut på kriget. Hon vägrar dock tala om hur eller när.

Hon har kritiserat Barack Obama för att han vill utesluta ett angrepp på Iran med kärnvapen – hon kan med andra ord tänka sig att bedriva anfallskrig med atombomber. Hon vill inte förbjuda landminor och klusterbomber, men väl farliga leksaker – ett vallöfte ingen kan uppröras över och som ger henne en aura av att vara barnens vän, när hon i själva verket är en reaktionär krigshetsare vars politik vore direkt dödlig för otaliga barn. Det ligger en ironi i att denna extremist precis har belönats med ett hedersdoktorat vid Göteborgs universitet för sina insatser för barnens hälsa.

Det finns naturligtvis många som inte kan tänka sig Hillary just för att hon är kvinna. Hon har alltid hånats för sin brist på kvinnlighet och får utstå mycket kritik för att hon föredrar kostymliknande byxdress framför chick dräkt. I tv och tidningar kan folk rösta på om de tycker att Hillary ska slänga sina byxor eller rentav klä sig som Condoleezza Rice i kort kjol och lång rock, en lätt aggressiv outfit inspirerad av Matrix. Även åldern – 60 i år – hålls emot henne: Hon ser gammal och ful ut, förklarade en väljare i en kabelkanal, det är kränkande att ha en president som åldras så tydligt.

Hillary hade fram till nyligen ett betryggande försprång i alla opinionsundersökningar, men när den första val-omgången i dag avgörs i Iowa tycks det vara en öppen affär mellan henne och Barack Obama.

På samma sätt som vissa håller på Clinton bara för att hon är kvinna, har Obama anhängare just i egenskap av att vara svart. Kampanjerna har utvecklats till en övertydlig symbolkamp. Clinton har purrat upp den svarta basketstjärnan Magic Johnson. Barack Obama reser runt med Oprah Winfrey under parollen: ”I love strong women!”

Vit kvinna mot svart man, underställt kön mot underställd ras. Så har aldrig tidigare ett amerikanskt presidentval sett ut, och kanske kan man tolka det som ett bevis för att jämlikheten har ökat. En verklig anomali i sammanhanget är Obama, vars kenyanske far gav honom mellannamnet Hussein. Och visst har både kvinnor och svarta i ett längre perspektiv fått det mycket bättre i USA. Samtidigt ska man inte överdriva framstegen; Obama är den ende afroamerikanen i USA:s senat, och den femte i historien. Kanske kan man tolka Clintons och Obamas spektakulära positioner som ett uttryck för vår tids avpolitisering; det spelar inte så stor roll vem som presiderar – kjoltyg eller neger – det är ändå marknaden som regerar.

Oavsett vem man är, måste man som amerikansk presidentkandidat infoga sig i de roller som förväntas. Barack har hela tiden varit motståndare till ockupationen av Irak, men har i takt med opinionssiffrorna prisgivit sig till Israelvänliga finansiärer – samma krafter som sedan länge bestämmer över Clintons politik.

På grund av ett lika intrikat som primitivt valsystem kan John Edwards bli en dark horse i Iowa. Han är fackföreningsrörelsens man. I sitt valmanifest slår han fast att facklig organisering kan innebära skillnaden mellan ett hyggligt liv och en tillvaro i fattigdom. Det finns mäktiga intressen som fruktar denne vite medelålders man mer än de fruktar en kvinnlig Clinton eller en svart Obama.

Tron att Barack ska kämpa för invånarna i Harlem bara för att han själv är svart är lika vilseledande som tron att Hillary Clinton ska föra en feministisk politik bara för att hon är kvinna (hon vacklar i abortfrågan, prisar kärnfamiljen och anser att unga tonårstjejer ska hålla på sig etc). Oavsett vem som vinner kommer många att bli besvikna, eftersom politikens villkor inte stipuleras av demokratin utan av kapitalet. Större utmaning än de kommande åren i Vita huset kan den amerikanska demokratin knappast få.