ÅSIKT

Att göra film inte en mänsklig rättighet

Svenska filmbranschen bubblar av avundsjuka och paranoia – som i en trång statarlänga

Svenska filmskaparna känner sig motarbetade av branschen, även kvinnorna bakom filmen ”Kyss mig”.
Svenska filmskaparna känner sig motarbetade av branschen, även kvinnorna bakom filmen ”Kyss mig”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Lyssnade på regissören Jesper Ganslandt på Filmhuset häromsistens. Han formulerade sig väl kring det egna filmskapandet, och sitt kommande relationsdrama Blondie, men mest överraskande var ändå hans omfamning av det svenska filmklimatet. Ganslandt menade att det inte alls är svårt att finansiera film i Sverige.

Det var lite oväntat och, framför allt, befriande.

Och visst, samtidigt som vi det senaste året har sett ett gäng skönt udda skapelser som exempelvis Apflickorna, Play, Äta sova dö, Pojktanten och Searching for Sugarman – alltså filmer som vill vara mer än formfranska för folket – har branschen lyckats lossa av några stora publika kanoner. Sålunda en dynamisk mix av stort och smått – och detta trots en ständigt påtalad pengabrist.

Från åskådarplats ser det alltså tämligen fint och harmoniskt ut.

Inget kunde vara mer fel. Det bubblar i filmfabriken, tyvärr inte av inspiration utan av avundsjuka och paranoia.

Det är förvisso inget nytt, men på senare år har jag träffat ovanligt många filmare som av en eller annan anledning anser sig vara motarbetade och förfördelade.

Alexandra-Therese Keining och Josefine Tengblad, filmmakarna bakom välskapta hbtq-hiten Kyss mig, fick många spaltmeter i media på temat ”alla var emot oss för att vi ville berätta om lesbisk kärlek”. Kanske var det så, men kanske möttes de bara av sedvanlig ekonomisk räddhågsenhet – de är hur som helst inte ensamma om att ana komplotter i mossen.

Några veckor senare ramlar jag på en annan regissör, en man, som menar att det numera är i princip omöjligt att få påhugg om man tillhör det otäcka könet. Nu är det bara unga kvinnor som får filmstöd, hävdar han, och många (män) med honom.

”Man vill ju inte vara ännu en gnällig dokumentärfilmare”, säger en känd profil i genren när vi står och pratar utanför en biograf, men sedan går han ändå i gång på hur illa ställt det är för landets dokumentarister som i princip tvingas inteckna sina andrahandsettor för att få det att gå ihop.

Konspirationstänkandet är på intet sätt förbehållet de färska och fattiga; nyligen berättade ju flerfaldigt framgångsrike regissören Colin Nutley att han kände sig mobbad och hade svårt att finansiera sina filmer.

En av hans kollegor, en ofta anlitad leverantör av bredbenta komedier, försätter i sin tur aldrig en chans att ondgöra sig över filmsakernas tillstånd och alla ”pretentiösa konstnärstyper” som enligt honom inte borde få filmstöd för sitt ”egorunkande”.

Jag tänker på Rumble Fish, Coppolas gängdrama från 1983. Filmens titel förklaras i en scen framför ett akvarium med siamesiska kampfiskar; små stridande djur som går lös på varandra när de blir trängda. Den filosofiske hårdingen Motor­cycle Boy konstaterar: ”I don’t think they would fight if they were in the river. If they had room to live”.

Så är det. Filmbranschen är trång som en statarlänga.

Svensk Filmindustri, SF, har i princip biografmonopol och därtill arthouse-allergi vilket begränsar möjligheterna att få ut filmer som siktar högre än Åsa-Nisse och Hypnotisören. Det Svenska Filminstitutets soppkök kan inte heller servera alla – och jo, svensk film är underfinansierad.

Det är som alla vet en hård bransch, och hatten av för de som pallar att prestera under press, men det är trots allt så som den ovan nämnde dokumentärfilmaren sa i ett anfall av självinsikt:

”Det är faktiskt inte en mänsklig rättighet att få göra film.”

Fredrik Sahlin