ÅSIKT

Förlaget kan snuvas på guldfesten

SMOLK Styrbjörn Gustafsson och Lina Rydén Reynols på bokförlaget Tranan firar sin Nobelpristagare.
SMOLK Styrbjörn Gustafsson och Lina Rydén Reynols på bokförlaget Tranan firar sin Nobelpristagare.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Just nu njuter jag Sören Sommelius fina lilla nybakade bok om den chilenske nobelpristagaren Pablo Neruda (h:ström förlag). Artur Lundkvist var en av flera som översatte Neruda till svenska. Johannes Edfeldt tolkade T S Eliot, som fick priset 1948. Exemplen är otaliga. Gott så!

Svenska akademien har till uppgift att introducera författarskap. Att akademiledamoten och översättaren Göran Malmqvist skulle vara jävig för att han översatt Mo Yan är därför dumprat. Önskvärt vore, som Peter Englund suckar, att fler akademieledamöter kunde finna tid att översätta Nobelpriskandidater.

Nobelpriset föregås alltid av rykten och rykten har även blivit dess tidstypiskt grälsjuka efterspel. Eftersom knappt nån har läst Mo Yan, måste vi prata om nåt annat än hans romankonst. För prata måste vi. Tempot på kultursidorna är så högt nu, att vi inte får dra oss tillbaka och läsa på innan vi börjar debattera. Det eftertänksamma hör till svunna dagar.

Till ett av alla ryktena hör att Malmqvist driver på att Mo Yan ska gå från lilla förlaget Tranan till sitt eget förlag Atlantis. Det är inte sant. Malmqvist skänker sin översättning till Tranan och ingen annan. Rättigheterna att ge ut Mo Yan är dock en annan fråga.

Hittills finns tre titlar publicerade av Mo Yan på svenska, alla i översättning av Anna Gustafsson Chen, alla utgivna på Tranan. Två av titlarna är äldre än sju år, varför de enligt gängse avtal måste förhandlas om. Tranan, som i femton år kämpat med ett kinesiskt författarskap som det inte funnits nån ekonomi i, hamnar nu i budgivning mot större plånböcker.

Det vore i så fall inte första gången Tranan drabbas. Roberto Bolaño var deras, man hade en överenskommelse att ge ut mästerverket 2666. Men plötsligt var Bolaño Bonniers; en ny agent hade sålt rättigheterna till en stinnare. Tidigare, säger Styrbjörn Gustafsson på Tranan, ringde förlagen och hörde sig för: ”Är ni fortfarande intresserade av den här författaren? Om inte, så är vi det.” I dag öppnar man checkblocket innan man öppnar telefonlinjen. Money talks.

Jag hoppas nån, till exempel Göran Malmqvist, förklarar det här för Mo Yan.

Hittills har Mo Yan skaffat sig fler svenska åsiktsmakare än läsare. Mästrare som försöker dölja osäkerheten som följer när man måste hantera en intellektuell som inte är en tillräckligt endimensionell dissident. (Att Mo Yan i Vitlöksballaderna beskriver kapitalismens hårdhänta framfart på den kinesiska landsbygden är ur borgerlig synvinkel tydligen ointressant regimkritik.) Reaktionerna väcker två frågor: Skyr man konflikter om man väljer att ta tag i dem i gestaltningens form? Hur ser ett medlöpande skrivsätt ut?

”En författare ska inte bedömas politiskt”, sa den mörkblå Jorge Luis Borges när antagonisten och kommunisten Neruda prisades 1971.

Det är en intellektuell hållning som tyvärr också verkar höra en svunnen tid till.