ÅSIKT

Dickinsons stökiga anteckningar blir Jäderlunds märkvärdiga dikter

Det är radikalt – några tolkningar är det knappast fråga om.

Inköpslistor? Jäderlund skippar rytm och rim för att kunna följa Dickinsons korta rader. Men kan det finnas andra skäl än poetiska till att de såg ut som de gjorde?
Inköpslistor? Jäderlund skippar rytm och rim för att kunna följa Dickinsons korta rader. Men kan det finnas andra skäl än poetiska till att de såg ut som de gjorde?
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Textkritiken håller på att förändras.

Förr lagade man, gissade, fullbordade.

Nu skall alla ofärdigheter och anomalier i gamla texter med. Utgåvorna blir yvigare, mer levande men också mångtydigare.

Detta gäller Emily Dickinson i högsta grad. Hon var hemmadotter från New England, publicerade nästan ingenting men efterlämnade så där 1 800 mer eller mindre färdiga dikter. Efter sin död blev hon snabbt en amerikansk ikon, en intimist vid sidan av sin stortalige samtida Walt Whitman.

Hennes texter framstår som fulländade. Men när man i dag granskar manuskripten visar det sig att gamla tiders redigering varit mycket kreativ.

Dikterna är mycket stökigare än man trodde. Emily Dickinsons livsverk börjar svaja till.

Hennes poetiska språk är både stillsamt och vilt metaforiskt, enkelt i formen och visionärt i blicken. Översättare har kämpat med tonfallet och oftast misslyckats med att återge det.

När Ann Jäderlund ger sig in i Dickinsons poetiska universum blir man extremt nyfiken på hur hon skall lösa de stora tolkningsproblemen. Och hennes förslag visar sig vara ytterst radikalt.

Hon är så att säga fundamentalistisk semantiker. Hon översätter ord för ord, avlyssnar varje fras. Hon avstår rytm och rim. I efterskriften säger hon sig ha lagt märke till när ett rim uteblir i originalet, men hon tycks inte observera eller försöka återskapa den semantiska fantasi som rimtvånget utlöser hos varje poet som underkastar sig det. Hon följer skissernas stötvisa radindelning – korta rader på små lappar – och lägger märke till att den underliga rytmen hänger kvar genom versionerna – kanske var det så att den lugnt flytande strofen inte alls var Dickinsons ideal?

Att det kan finnas andra skäl till att författaren behöll de korta raderna i utkast efter utkast tycks Jäderlund inte kunna tänka sig. Jag skulle föreslå att Emily kanske följde sitt vanliga sätt att göra anteckningar och inköpslistor för hushållet.

Ibland kan den kreativa fantasin utlösas av ett stavfel eller en otydlighet i själva handstilen. Så måste man nog se exemplet när min engelska upplaga (hårt normaliserad, det medges) säger ”a flash of Dew”, men Jäderlund översätter ”en kolv av Dagg” – som om det hade stått ”flask”. Så långt fram i metaforisk djärvhet kom nog inte Emily Dickinson.

Vad det hela utmynnar i är ett slags konkretistisk kult av Emily Dickinson.

Några tolkningar – i rimliga betydelser av detta ord – är det knappast fråga om. Jag ser boken mera som en samling märkvärdiga dikter av Ann Jäderlund själv men så att säga utflaggade till det amerikanska 1800-talet.

Delade meningar blir det säkert om den här boken. Dels älskar alla Emily Dickinson, dels tycker sig alla älska Ann Jäderlund. Men när de möts på detta sätt uppstår någonting bortvänt och mycket skört.

        Vad jag kan göra – det tänker jag –

        Om än litet som en

        Vitsippa –

        Det jag inte kan – måste få vara

        Okänt för möjligheten –

”Tolkningarna” blir ännu sprödare än ”originalen”, och man ängslas över om de kan överleva i en hård värld.

FAKTA

POESI

Gång på gång är skogarna rosa

Emily Dickinson

Tolkning: Ann Jäderlund

Albert Bonniers förlag