ÅSIKT

Chávez ingen nytänkade demokrat

Tappar stöd för – att han inte levererar

Hugo Chávez, Venezuelas president sedan 1999. Foto: AP
Hugo Chávez, Venezuelas president sedan 1999. Foto: AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jon Weman tycker att jag är tjabbig mot Hugo Chávez. Han skriver att jag inte förstår att uppskatta Venezuelas ”unika direktdemokratiska institutioner”, eftersom jag underförstått anser att ”modellen för perfekt demokrati redan finns i Väst och att avvikelser från den bara är möjliga i negativ riktning”.

Han har fel. Jag råkar tycka att det finns goda skäl att söka nya former för folkligt deltagande och fundera kring hur ett mer transnationellt medborgarskap skulle kunna se ut - bortom nationalstatens ingrodda politiska logik. Jag anser rent av att det är en av mänsklighetens stora ödesfrågor det kommande seklet.

Men till skillnad från Weman tror jag inte att lösningen finns i Venezuela. Hugo Chávez har gjort en del bra saker för de fattigaste (främst åren 2004-2006), vilket delvis förklarar att han fortfarande sitter kvar vid makten. Men han är knappast någon nytänkande demokrat.

Weman viftar med siffror. 49 procent tycker att Venezuelas demokrati fungerar tillfredsställande. Men han glömmer att nämna att siffran var 59 procent för fem år sedan.

Grannskapsråden då? Visst, säkert effektiva korporativa verktyg. Men knappast ett exempel på en pluralistisk och ”unik direktdemokrati”. Weman får gärna motbevisa mig, om han orkar ta sig upp ur fåtöljen.

Det som jag och många andra påpekat i rapporteringen, och som tydligen provocerar en del chavistas, är det faktum att Chávez tappat i stöd de senaste sex åren. Anledningen? Att han inte levererat.

Elavbrotten har blivit mångdubbelt fler efter förstatligandet av elbolagen. Brottsligheten i fattiga områden har ökat dramatiskt. Korruptionsnivåerna är fortsatt bland de högsta i världen. Allt medan Chávez samlar mer och mer av makten i sin hand.

Allt är så klart inte nattsvart. Men låt oss göra ett tankeexperiment. Två veckor före nästa riksdagsval låter Fredrik Reinfeldt finansiera gratis distribution av sina memoarer med hjälp av skattepengar. Samtidigt tar den borgerliga regeringen politisk kontroll över domstolsväsendet och sätter upp Reinfeldts bild i jätteformat bredvid varenda byggarbetsplats. Och sedan står statsministern och talar oavbrutet i timtal i alla tv-kanaler samtidigt.

Vad skulle Weman säga om det?

Nej, det finns något tragikomiskt i att den svenska yttersta vänstern så ofta navigerar fel. På 90-talet skulle man stöda Farcgerillan i Colombia, inte den i demokratiskt och politiskt hänseende betydligt intressantare Zapatistgerillan i Mexiko.

På 00-talet hörde jag rödvinsdrickande Clarté-skribenter kritisera de tusentals människor som demonstrerade i Göteborg, eftersom de inte var ”tillräckligt ideologiskt klarsynta”.

I dag är det tydligen Hugo Chávez man ska visa solidaritet med. Inte de direktdemokratiska rörelserna i parker och på torg i Egypten, Grekland, Spanien eller USA, om vilka det verkligen skulle behövas mer djuplodande rapportering eftersom de går att koppla till en större debatt om nationalstatens kris och om hur våra framtida globala institutioner ska se ut.

Tjabbigt var ordet.

Erik de la Reguera

frilansjournalist och författare