ÅSIKT

Facket sover när tidningar slaktas

Jobben försvinner - men var är kampviljan

1 av 2
Aftonbladets sätteri 1979. Grafikerna slogs framgångsrikt mot nedskärningar på 80-talet.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Hösten 2012 sveper det en iskall vind över landets dagstidningar. Katastrofrapporterna från Bonniers, Schibsted och nu senast Dala-Demokraten avlöser varandra, för att nämna några ur högen. Vi läsare vänder pappret ryggen för att i stället läsa nyheterna digitalt på smartphones och andra prylar. Och dit läsarna strömmar, följer annonsörerna efter.

Ingen fara med det kan tyckas.

Problemet är att intäkterna inte följer med, när annonskronor på pappret förvandlas till ören i mobilen. Resultaten ser vi nu; ekonomisk kris och massuppsägningar. Och de journalister som ändå får behålla jobben tvingas jobba hårdare. Allt färre ska göra allt mer. Och tvingas man jobba hårdare och behålla samma lön så innebär det i praktiken en lönesänkning.

Att medie­ägarna tycker att det är fotfolket som ska ta smällen för de dåliga tiderna är inte så mycket att förvånas över. Sådan är kapitalismen.

Det som förvånar är fackets tystnad, för att inte säga flathet. Vart tog den fackliga kampviljan vägen när jobben hotas? Från journalistförbundet hörs ingenting. Tanken på att göra motstånd, att använda sig av maskningsaktioner och strejker, tycks inte ens föresväva någon av de fackliga företrädarna.

Går man in på Svenska Journalistförbundets hemsida lyser kampviljan med sin frånvaro. I stället möts man av ett upprop till stöd för den fängslade Dawit Isaak. Inget fel i det, men knappast den viktigaste frågan för ett fackförbund i detta krisens år 2012.

Det som händer journalisterna i dag, det upplevde grafikerna på 70- och 80-talen. Ny teknik gjorde grafikernas jobb överflödiga. En framgångsrik facklig kamp lyckades givetvis inte vända den obönhörliga utvecklingen, allt färre ska göra allt mer, men den bromsade upp slakten, tvingade ägarna att betala grafikernas fortbildning och gjorde övergången anständig.

Jag ringer upp Sture Ring, legendarisk fackordförande för grafikerna på Dagens Nyheter och Expressen. Ring har hunnit bli 79 år, men följer utvecklingen intresserat. Han tycker sig sakna en samlad strategi från Journalistförbundet hur man ska möta hoten.

– Svenskan lägger till exempel ner sportredaktionen och facket bara accepterar. Jag tycker de ska spjärna emot. Jag har inte uppfattat några krav från Journalistförbundet, säger Sture Ring.

Där grafikerna stod enade är journalisterna splittrade, en del är fast anställda, andra inhyrda från bemanningsföretag, ytterligare andra frilansar. Den fackliga organisationsgraden är visserligen lägre hos journalisterna, än vad den en gång var hos de välorganiserade grafikerna, men det är ändå ingen ursäkt för att facket centralt agerar så svagt.

Men krisen för tidningarna är inte bara en facklig fråga. Den berör också oss som läsare och i förlängningen vår demokrati. När färre ska göra mer så går det givetvis ut över den kvalificerade journalistiken som ska granska makten. Jan Helin, chefredaktör på den här tidningen, gjorde det lite väl enkelt för sig i söndags när han skrev att det i den nya digitala världen inte spelar någon roll vem som är först med en avslöjande nyhet, utan vinner kommer den tidning göra som ”berättar den bäst, mest engagerat och ger mest spännande perspektiv”.

Helins förhållningssätt, om än betingat av tvingande ekonomiska realiteter, kan innebära ett problem för demokratin. Om det i slutändan bara är public service-bolagen SVT och SR som har råd med grävande journalister och som övriga medier sedan ”ger mest spännande perspektiv” har vi fått ett par nya problem på halsen. Dels lyder ju public service-bolagen i någon mening under riksdag och regering. Dels är det ett problem att mediehusen skapar anorektiska redaktioner som kompletteras med frilansande tyckare, som aldrig har några fackliga rättigheter att hävda på arbetsplatsen och inte heller ingår i en redaktion, där de kan påverka tidningens nyhetsarbete.

Och från politikerhåll är tystnaden om möjligt ännu mer öronbedövande, än från fackligt håll. Ingen diskussion om vad tidningarnas kris betyder för demokratin, här inte. Och definitivt ingen diskussion om vad politikerna kan göra, varken från höger eller vänster. I Frankrike, däremot, vill regeringen börja beskatta sökmotorer som Google som länkar till tidningsartiklar.

Under den förra finanskrisen, den på 90-talet, inrättade den borgerliga regeringen en bankakut, för att garantera folks förtroende för banksektorn. Nu gäller det den tredje statsmakten, den som ska granska makten. Ytterst gäller det demokratin, men ingen höjer ett lillfinger.

Eller är det så att journalistiken spelat ut sin roll? Redan i dag driver Handelsbanken Sveriges största tv-kanal för ekonominyheter, med omkring 35 före detta journalister med Lars Adaktusson, tidigare SVT, och Christer Hillbom, tidigare Dagens Eko, i spetsen. Att bankerna, som eldat på den ekonomiska krisen, tror att de ska kunna driva en trovärdig ekonomijournalistik är som att sätta pyromanen som brandchef.

Den tekniska utvecklingen behöver inte mötas av uppgivna suckar. Facken kan välja att kämpa för sina medlemmar och politikerna kan välja att vilja något.

FAKTA

Tidigare chefredaktör på Veckans Affärer, är i dag författare och taxichaufför och skriver nu på en bok om Bonniers som kommer ut 2013 på Leopard Förlag.

Bernt Hermele