ÅSIKT

Hon var först ut i pigdebatten – för 100 år sedan

Ester Blenda Nordström wallraffade som bondpiga 1914

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
tidig wallraffare  Journalisten Ester Blenda Nordström skrev ett klassiskt wallraff-reportage om livet som bondpiga 1914.
tidig wallraffare Journalisten Ester Blenda Nordström skrev ett klassiskt wallraff-reportage om livet som bondpiga 1914.

Günter Wallraff var inte först. Redan 1914, flera decennier innan den tyske reportern ens var påtänkt, publicerade journalisten Ester Blenda Nordström sitt berömda reportage En piga bland pigor i Svenska Dagbladet. I en månad arbetade hon som piga på en sörmländsk bondgård och skrev om tjänstefolkets, framför allt kvinnornas, slavliknande livssituation. De hade aldrig ledigt. När drängarna sov middag diskade pigorna.

Det är ett fantastiskt reportage, skrivet av en litterär begåvning. Jag läser det som en kortroman. Bondgårdens dagsverke – tvätt, slakt, mjölkning, vattenbärning – iscensätts stämningsfullt med en etnologs noggrannhet i detaljarbetet. Mycket påminner om Katarina Fägerskiölds fina debutroman Åsen, om en modern ”bondpiga”.

Dialogerna är individualiserade och naturalistiskt återgivna, med dialekt och sociolekt. Nordström växlar mellan inlevelse och analyser. Trovärdigt nyanserar hon kroppsarbetets både glädje och vanmakt. Hon använder sig dessutom av det kittlande spänningsmomentet: Ska hon avslöjas som nybörjarpiga?

Inför arbetet rengjorde hon en motor för att händerna inte skulle vara herrskapslena.

Händer är avslöjande. På kort tid svullnar de, får rispor och småsår. Svider när tvätten lakas och sillen tillreds. Ester Blenda Nordström, som delvis var uppvuxen på ett småländskt torp, föräldrarna var klassresenärer, var väl lämpad för rollspelet (läs Margareta Ståls avhandling Signaturen Bansai). Ett liknande uppdrag hade gissningsvis varit svårare för hennes mentor och journalistkollega Elin Wägner, bördig från överklassen. Hade hon kunnat dela säng med en bondpiga och utan knot lagt sig på höskullen när pigan fick besök av sin fästman?

”Wallraffandets” nackdel är den etiska konflikten: Man använder och lurar sina medmänniskor. Kanske ett skäl till att pigan Anna blir lite väl idealiserad i sin rödkindade arbetsiver. Och att bonden skrev en motskrift, Ett pennskaft till piga.

Ville Svenska Dagbladet frigöra arbetarna? Nej, man ville få fram varför det var så svårt för herrskap att rekrytera pigor. De föredrog nämligen slit på fabrik. Lockelsen: Reglerad arbetstid och dubbelt så hög lön.

Nordström hoppades att ”alla små hemmaflickor i Stockholm” fick pröva på pigans jobb för att förstå vad verkligt tungt och strävsamt arbete vill säga. ”Men det kan ingen förstå som inte prövat på, tror jag. För varför skulle just denna del av kvinnoarbetet vara så lite värderad och lågt betald?”

Tyvärr kan man fråga sig det än i dag. Fabriksarbetarna blir allt färre, tjänsterna i hemsektorn ökar. Många tvingas ha flera jobb för att klara sig. Vår tid har ett skriande behov av ”wallraffare”. Journalisten Barbara Ehrenreich – som levde med USA:s låglöneproletariat – är ett lysande exempel med sin Barskrapad.

Deprimerande att ett hundra år gammalt arbetsplatsreportage ska kännas aktuellt. Men jag blir upprymd av att läsa En piga bland pigor.

FAKTA

SAKPROSA En piga bland pigor

Ester Blenda Nordström

Bakhåll

Anneli Jordahl