ÅSIKT

Hon satte stora avtryck med små medel

Anita Björk stod på scenen i nästan 70 år

1 av 3
Anita Björk med sonen Jonas Bergström under invigningen av Ingmar Bergmans Internationella Teaterfestival 2009. Foto: Scanpix
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är drygt 20 år sedan jag såg Anita Björk och Jan-Olof Strandberg i Gurneys Kärleksbrev på Dramaten. I varsin stol bakom ett bord läser två älskande upp sina brev till varandra genom livet, från inbjudan till det första barnkalaset, fram till livets slutskede; sakligt, emellanåt drastiskt och helt osentimentalt. Strandberg och Anita Björk var fenomenala. Med diskreta betoningar och en sällsam kontroll över ansiktsmuskulaturen gestaltades bakom det enkla bordet två gripande livsöden.

Anita Björk var en sällsam skådespelerska, med både tyngd och lätthet gav hon kropp och röst åt sina många rollfigurer. På Dramaten blev det inte mindre än 104 roller, allt från debuten 1943 i Pecks äventyr och genombrottet 1948 i Genets Jungfruleken till legendariska uppsättningar, som Tintomara i Almqvists Drottningens juvelsmycke 1957 eller P O Enquists Tribadernas natt 1975. Hon gjorde allt från klassiker till nyskriven dramatik, lika självklar i Euripides Backanterna (1996) som i Mishimas Markisinnan de Sade (1989), båda i regi av Ingmar Bergman.

Det är från de två sistnämnda som mitt minne når för att omfatta Anita Björk på scenen. I det ryms också rollen som Selma Lagerlöf i Enquists Bildmakarna 1998, Celestina i De Rojas pjäs med samma namn i regi av Robert Lepage och Michael Frayns Köpenhamn 2000.

Året innan debuten på Dramaten gjorde hon sin första film, Himlaspelet, och 1951 fick hon ett internationellt genombrott i Alf Sjöbergs Fröken Julie. Hon hann medverka i ett sextiotal filmer för bio och TV. På TV syntes hon första gången som Ofelia i Hamlet 1955 och i början av 60-talet ingick hon i TV-teaterns ensemble.

Från senare år märks film- och TV-produktioner signerade Bergman, Den goda viljan (1991), Enskilda samtal (1996), Larmar och gör sig till (1997) eller TV-versionen av Enquists Bildmakarna från 2000. Hon gjorde sin sista roll på scenen 2009, en repris av Kärleksbrev på Dramaten, vilket innebär att hon tillbringade närmare 70 år på scenen och framför kameran och sammanlagt spelade omkring 150 olika roller.

Men siffror förklarar inget konstnärskap, de indikerar möjligen hur efterfrågad hon var. Anita Björk visste däremot att ekonomisera, att använda minsta möjliga antal gester och låta replikerna med sin alldeles egna klang falla med en behärskad exakthet. Under denna ekonomisering, som aldrig innebar en reducering, uppstod en uttryckskoncentration som skapade ett eget rum åt henne på scenen, men utan att för ett ögonblick glömma sina medspelare. Med små medel satte hon stora avtryck, inte bara i minnet hos de som såg henne, utan också i svensk film- och teaterhistoria.