ÅSIKT

Sådan är vit manlig makt

Vanja Hermeles bok beskriver en tid då svenskt kulturliv skakades om

Vanja Hermele är journalist, författare och genusvetare.
Vanja Hermele är journalist, författare och genusvetare.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att läsa Vanja Hermeles ”roman” In som ett lamm och ut som en tigrinna är lite spöklikt, som att tassa efter någon som varit på samma platser, pratat med samma människor, och tänkt samma tankar. I mitten av 00-talet var allt som fanns i mitt huvud hur vit, manlig makt bestämde det svenska kulturlivet och hur det ställdes på sin spets inom scenkonsten.

Det är en samling texter så nära verkliga rapporter och utskrivna intervjuer, uppblandade med brottstycken ur en ”Vanja Hermeles” uppväxt och feministblivande, att jag är mer än tveksam till epitetet roman. Kanske är det för att skydda någon ur den privata sfären, men samtidigt tar det ju något av stunsen ur några av de mer ­häpnadsväckande svar som ­teaterchefer och andra kultur­maktmän(niskor) ger den vänligt uppfordrande genusvetarutfrågaren.

Jag har några favoriter: den manliga teaterchef som apropå mångfaldsåret (2006) klagade på att man var tvungen att ha med ”fyra turkar” för att få anslag, hur det leder till ”konstiga arabprojekt” och hur han ansågs sig att ha rätt att säga så eftersom han var från förorten.

Jag minns det där. Vreden, rädslan och förvirringen som uppstod när det socialdemokratiskt initierade mångkulturåret skulle förverkligas.

Hur skulle det gå med kvaliteten om man tvingades ha med folk av annat ursprung än helt svenskt, var den stora frågan. Samma som när Kommittén för jämställdhet inom scenkonsten året innan börjat ­propsa på en större genusmedvetenhet och jämnare könsrepresentation inom scenkonstens alla yrkeskategorier.

Läskigt.

Å andra sidan de valhänta, ­ibland rasistiska, ”representationsprojekten”. Som det när årets hetaste skådespelaren med ”annat ursprung” i en föreställning som skulle visa den arabiska dramatiken spelade ung sultan med kroksabel och taskig kvinnosyn och teaterns nestor gled in på en flygande matta.

Eller när ett arabiskt nomadpar fick representera det folkliga, mustiga och lite puckade i en kolonial version av Molières Hustruskolan.

Vanja Hermeles öppna blick och ärliga redovisande av allt det intrasslade tänkande som stänger dörren för förändring är avslöjande. Hon blottlägger genom att visa alla vindlingarna, hur en omedveten vit manlighet lever och frodas under de medvetna formuleringarna om vikten av rättvisa.

Hennes bok blir ett vittnesmål från epok då svenskt kulturliv skakades om, inte minst av just Vanja Hermele.

En konfliktfylld och upprivande tid. Jag älskar tipset hon får från en mer luttrad feminist: ”Ni måste skaffa er ett skydd. En rustning som gör att ni kan skjuta och gråta samtidigt.”

Det gör ont att se och förstå omfattningen av ett förtryck som riktar sig mot den grupp som man själv tillhör. Det är skönare att låta bli och låtsas som att det inte finns.

Och nu funderar jag på om det är det vi gjort. Jag noterar att andelen elever vars hår inte är linblont ökat stort på scenskolornas klassfoton under de senaste 5-6 åren. Jag tänker att Dramaten denna höst initierat en serie feministiska tolkningar av Strindbergs dramatik. De kvinnliga teatercheferna är betydligt fler i dag.

Men det är lång ifrån klart, det börjar bli dags att räkna igen. Bara det att maktkritiken tystnar när ett helt annat sorts räknande tar över debatten – den som räknar pengar och publiksiffror. Som i likhet med kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt tror att den bästa teatern finns i skärningspunkten maximalt med publik för minimalt med pengar.

FAKTA

PROSA  In som ett lamm, ut som en tigrinna

Vanja Hermele

Natur och Kultur